Torsdagen den 25 mars 2021
I flera månader hade jag planerat inför denna heliga inställelsedag – en dagning då man nu skall ta del av regimens ingripande för att få mig till bot och bättring. Det hela påbörjades den 18 september 2018 med en gryningsräd där en polissvärm stormade in i hemmet klockan sex på morgonen för att där fängsla mig avseende misstankar om ekonomisk brottslighet. Efter 211 dagar i en cell så kom Örebro Tingsrätt med den fantastiska rådmannen Lars-Erik Hult fram till en delvis friande dom där jag rentvåddes från fyra åtalspunkter och 34 fall av grova bedrägerier. Jag dömdes dock för dom två åtalspunkterna bokföringsbrott samt hokuspokuslagen grovt näringspenningbrott, vilket konstruerats i syfte att fängsla dem som bryter mot denne fabricerade ordning – ett påbud som ingen vettig själ begriper sig på – allra minst jag själv som nu skall rehabiliteras för eländet. Den obegripliga överträdelsen resulterade i 16 månaders fängelse, vilket var ett enormt nederlag för åklagarsidan, vadan bestod av en vulvaduo som villigt hade sett mig inlåst på obestämd tid. För mig så var det dock en seger – jag tänkte att lite pina får man väl lida då regimen lagt ner miljonbelopp på att skapa en utredning på över 12 800 sidor, som jag välvilligt läste med stor förtjusning.
Min fantastiska men auktoritära advokat, Carl-Johan Malmberg dikterade tidigt vårt försvar som gick ut på att jag skulle läsa utredning varpå han skulle sköta juridiken, vilket skulle visa sig vara ett vinnande koncept – i vart fall tills vi anlände till Göta hovrätt där målet prövades av en åklagarvänlig domstol som säkerligen erhöll några luxuösa middagar för sin fällande dom. Göta hovrätt är dessutom vida känt för sin casinodomstol där man gärna anammar en kultur där stämt är dömt.
Efter att ha tagit farväl av min sambo som kört mig till Asptuna anstalten i Norsborg så traskade jag med raska steg mot centralvakten. Jag fascinerades av läget där anstalten låg på en höjd som vätte ner mot ett vatten. Man kan således undra om man kommit till en fångvårdsanstalt eller till ett konvalescenthem för manschettbrottslingar – man får i vart fall tacka för den påkostade exteriören – fint skall det vara då regimen griper in. Jag förundrades dock av skalskyddet där hela anstaltsområdet omgärdades av ett högt staket med två stora grindar som innehade varsin mindre gånggrind, vilket för mig var lite väl ambitiöst för en öppen anstalt med fogliga fångar.
Efter att ha plingat på vid grindklockan så släpptes man in på anstaltsområdet. Jag visste nu att man anlänt till en omyndigförklarad zon där man ifrån att ha varit en fri man med förstånd till att fatta egna beslut nu anses vara en utböling med minimal fattningsförmåga, varefter man nu av regimens lakejer är satt till att rehabiliteras till foglighet och lydnad. Jag har i flera månader funderat på utifrån vilket skick dom skall få återanpassa mig ifrån. Jag skulle gärna vilja sätta kriminalvården på prov för att se hur organisationen skulle agera i skarpt läge. Skall man spela helt efterbliven – en fånge med ett minimalt förstånd där man inte ens uppfattar dom mest elementära tingen som att man exempelvis ej noterar att man befinner sig på en fångvårdsanstalt. Jag var också sugen på att framstå mig själv som väldigt ödmjuk där man prisar för allt – som exempelvis för den goda maten, eller för den fina cellen och för den kompetenta personalen som vill en så väl. Genom att inta denna hållning – spela detta lilla spel så bereder man kriminalvårdarna tillfället till att få visa sig på styva linan, vilket dom inte är allt för vana vid.
Mellan grinden och centralvakten, vilket kan likställas som ett stort terrarium med blåklädda kreatursskötare som blickar ut över sin boskap, så är det nog ett par hundra meter varpå jag blev tvungen att besluta min hållning snabbt. Skall man vara lobotomerad fånge, eller skall man vara sig själv, vilket skulle underlätta tillvaron avsevärt. Tankarna for genom huvudet då man begrundade över den långa tid som man då tvingades vara eftersatt. Till slut så bestämde jag mig för ett mellanting. Jag insåg rätt kvickt att det skulle tära på mitt skarpsinne att ikläda mig rollen som efterbliven – speciellt med tanke på fångenskapens resliga tid, varefter mitt beslut landade i ett sviktande intellekt – lite då lusten faller på, exempelvis då situationen ger utrymme och fodrar en liten nedgradering av skärpan – en slags intellektuellt störd periodare.
Klockan 17:48 så skrevs man in av två vaktkonstaplar som följde en invand inskrivningsritual. Först så skulle man legitimera sig – det är tydligen av största vikt att vården tillfaller mig och inte min bror. Därefter så skulle man fotas och mätas varefter en minutiös dokumentation genomfördes där jag erhöll fångnummer 21-95, vilket i praktiken innebar att man voro den 95:e fången detta år. Det konstaterades också att jag var fysiskt närvarande vid inskrivningen och att jag var nykomling som kom via egen inställelse. Jag blev också tvungen att skriva på en handling där jag medgav postgranskning, vilket för mig var ett lätt beslut. Jag tänkte nämligen att i största möjliga mån att undkomma postnords välvilja till att tilldela mig epistlar. Mitt modus var nämligen att undanhålla kriminalvården den information som kan komma från mina nära och kära som önska författadebutera, därav så har jag meddelat denna riskgrupp om att inte tillsända mig brev som sedan krinspar och allt annat plitotyg kan gotta sig i.
Säkerhetstänket är rigoröst inom kriminalvården, och Asptuna är inget undantag då det gjordes förstklassiga riskbedömningar där ett frågeformulär upprättades innehållandes spörsmålet om hur vida det fanns initiala osäkerhetsfaktorer, vilket det ansågs sig inte finnas. Det förelåg heller inga tidigare riskfaktorer i kriminalvårdsregisteret och man uteslöt även faran för självmord, vilket var tacknämligt. Nu slipper man placering i OBScell där man bevakas 24/7. Därefter så var det dags för utandningsprovet, vilket skedde klockan 18:15 – kriminalvården önskar nämligen inte kampera fångar som är på pickalurven eller dåsiga i pallet, vilket kontrollerades via urinprov som lämnades 19:05. Under avsnittet tobak så har kriminalvården antecknat ”klient varken röker eller snusar och vill därför inte ha tobak i förskott”. Av någon outgrundlig anledning så var det viktigt att informera mig om hur kriminalvårdens behandling av personuppgifterna och anstaltens rutiner vid brand hanterades. Det förkunnades också om anstaltens lokala rutiner som inte är så komplicerade att förstå då dessa implementerats av en organisation som inte äro känd för att inneha den högsta dugligheten, vilket dom själva anser ser sig hava.
Därefter så var det dags att svida om till fångkläder samtidigt som kriminalvårdens fångförråd skulle husera mitt lösöre som nu kommer till att innehålla en jacka och övrig ekipering som man bar vid detta värdiga inställelsetillfälle. Inom kriminalvården så är tiden väldigt viktig, därav så hade jag förvärvt en klocka som jag tänkte bruka för ändamålet. Jag visste dock att det voro strängeligen förbjudet att inneha klockor och annat bjäfs som överstiger kriminalvårdens luddiga riktlinjer om hög dignitet, på vilket jag medtog ett kvitto som styrkte klockans låga betydenhet, varpå jag tilläts bruka den. Sedermera så var det dags för att avhandla de gods som jag önska inneha i cellen – så som deodorant, nagelsax, kollegieblock, hårborste, kalender, hyvel med blad, samt en tv som först skulle genomgås och säkras innan införsel till cell. Sist men inte minst så överlämnades min mobil och därmed en del av friheten, vilket jag visste nu skulle gå förlorad för en lång tid framgent.
Inställelsen skedde mitt under den briserade covid-19-pandemin – en fars som skapats och vurmats av den regim som nu skall rehabilitera mig. Detta föranledde att man blev föst av en fångfösarduo mot en mottagningsavdelning som var avspärrad med plastband där en cell tilldelas. Syftet voro att man på obestämd tid skulle karantänsplaceras tills dess att det kunde konstateras att man inte voro en fara för regimens underställda och övrigt klientel. Hur detta skulle säkerställas var jag för stunden omedveten om, men det skulle jag snart bli varse – rent av dagen efter då man föstes till sjukavdelningen för att där få en lång pinne uppkörd i nasusen.
Första natten så tvingades man sova med en hominidliknande varelse som man nödgades klättra över för att komma till överslafen – detta var nämligen den initiala perioden av kriminalvårdens tandemboende där man inrättat våningssängar för att husera allt fler fångar, vilket förargade mig. Jag hade definitivt ingen lust att tillbringa vårdtiden genom att ligga ovanpå en svettig Taliban. Nästkommande dag så flyttade neandertalaren ut till normalavdelningen varpå man passade på att förpassa sig till underslafen, vilket man gjorde i hopp och tron om att man nu skulle få vara allena – men säg den glädjen som vara för evigt. Dagen därpå så flyttade det in en ny Taliban varpå man bestämde sig för att stämma i bäcken, vadan jag nästkommande dag greppa en ung plithona som senare skulle visa sig vara vegan. Jag förklarade att det ligger lika mycket i mitt intresse om att erhålla ett singelboende som för regimen till att vilja ha mig inlåst, varpå jag önska komma i besittning av en cell utan ohyra. Jag påpekade också att jag innehar en uppväxt i ett barnhem, vilket traumatiserat mig så pass övermåttligt att jag hellre sitter i en isoleringscell än att dela hushåll med andra fångar – därav så lämnade jag över min redan upprättade anhållan om att fortsättningsvis vårdas på kriminalvårdens isoleringsavdelning, vilket förbryllande veganen så pass påtagligt att denne lovade att ta upp frågan på det stundande morgonmötet.
Kriminalvården skrev då den 29 mars i sin daganteckning om oro över beläggning. ”Jon skickade in en hemställan för ansökan om omplacering i och med att han har svårt att dela bostadsrum med andra klienter. Kontaktperson pratade med Jon och förklarade att även om Jon omplacerades skulle det inte garantera ett eget rum och att placeringen på anstaltens mottagningsavdelning var tillfällig. Jon berättade om erfarenheten att dela rum med klienter med hög omsättning påminde honom om negativa upplevelser från sin uppväxt vilket påverkade hans psykiska mående negativt. Kontaktpersonen föreslog då att Jon skulle skriva en hemställan där han ber om att få ett eget rum, vilket skulle motiveras med dennes psykiska mående varpå han skulle ansöka om att komma till Strandvägen där klienter med längre strafftid avtjänar sina straff. Jon var nöjd med detta och tog tillbaka ansökan och utryckte uppskattning för anstaltens personal”.
Efter att ha tagit del av kriminalvårdens daganteckning så kan man bara konstatera att dom förfinat benämningen på lokaliteterna där en cell är ett bostadsrum som huseras av klienter – således inte fångar i en cell, vilket är verkligheten. Personligen så önskar jag likställa realiteten och dess ting utifrån dom faktiska omständigheterna – en spade är ju trots allt en spade. Man kan också överraskas över kriminalvårdens humor. Benämningen Strandvägen avser inte de fashionabla gatan på Östermalm, utan Asptunas Strandväg består av tre byggnader som ligger dikt mot sjön Aspen där långtidsdömda placeras. Den enda likheten med Östermalm skulle väl kunna vara sjöutsikt från cellen, och möjligtvis en strimma av havsbrisen som kan åtnjutas för dom som förmås öppna ventilationsluckan.
Den 26 mars så delgavs man ett strafftidsbeslut där det stod noterat att Göta hovrätts, avdelning 2, den 26 oktober 2020 utdömde ett fängelsestraff om 3 år och sex månader, vilket nu hade omvandlats till 1275 dagar. Regimen vill väl inte rabattera dom två färre dagarna som februari månad utgör. Dom kände sig dock nödgade att gottskriva mig dom 211 dagar som man tillbringade på Örebro häktet. Summa summarum, 1275 – 211, minus den villkorliga frigivningen på 425 dagar resulterar i en fångenskap om 639 dagar, vilket innebär att man kommer att friges dagen innan julafton, nästkommande år – man får således skåla in ett nytt sagolikt år i fångenskap där man beredes fira ett kommande år med gratis kost och logi. Jag noterar också att det på dagen voro exakt fem månader mellan hovrättens beslut och den nu stundande strafftidsdelgivningen.
Efter tre provtagningar som förlöp med en dags mellanrum så kunde kriminalvården till slut fastslå att man inte bar på de fruktade CV-19 viruset, varefter man fick ambulera ut till normalavdelningen. Anstalten benämnde avdelningen som D2, vilket jag snabbt ändrade till Block D2 där jag tillsammans med nio andra fångar var bosatt i cell nummer 8, varest endast en välförankrad säng voro placerad, vilket behagade mig enormt. Att vara placerad ute på området bland de övriga gallermännen medförde vissa förpliktelser – som att exempelvis låta sig räknas fem gånger om dagen. Morgon och kvällsinräkningen är ju inga problem då dessa sker i samband med upp och inlåsning. Det var dock värre med dom övriga tre avprickningarna där fångarna tvingas stegar ut mot centralvaktens plan där ett tiotal plitar med block och penna infann sig för att föra bok över dom interner som uppgav avdelning följt av namn, och i vissa fall fångnummer, vilket jag lite demonstrativt alltid uppgav.
Söndagen den 4 april så missade jag denna stämningsfulla avprickning med hela tre minuter, vilket fick oanade konsekvenser. Reglerna föreskriver att middagsinräkningen skall ske klockan 13:00 vadan plitarna dröjer sig kvar till sista man, eller den tid om en kvart som var satt för ändamålet. Från paviljongsfönstret så kunde jag observera hur vaktkonstaplarna började droppa av varpå jag sprang ut mot centralvakten som då var tom på väktare. Jag ringde då på centralvaktsklockan och förtäljde mitt ärende om att låta mig räknas in, vilket avvisades. Jag såg då en skara plitar nere vid dom fashionabla paviljongerna på Strandvägen varpå jag skyndsamt begav mig dit för att där låta mig prickas av. Vaktkonstaplarna berättade då att deras ärende var att räkna in dom klienter som var placerad på anstaltens sjukavdelning – det vill säga dom fångar som ansågs vara oförmögna till att själva ta sig till centralvakten, vilket inte jag voro – därav så räknas inte min närvaro, trots att jag stod side bay said vid tre plitar. Jag frågade då om jag kunde slå följe upp till centralvakten för att där adderas, vilket avslogs med motiveringen om att regelverket då skulle frångås. En annan nog så viktig faktor var omständigheten där tiden för avräkningen då skulle bli betydligt mer förskjuten än dom tre minuterna som jag voro försenad, och då spelade realiteten om min faktiska närvaro ingen roll, på vilket jag upplystes om att jag nu skulle erhålla en rapport för misstänkt misskötsamhet.
Därav så skriver Kriminalvården samma dag i sin dagboksanteckning om att den misstänkta misskötsamheten skedde på enheten Asptuna 2021-04-04 klockan 13:22. Brottet ansågs vara brott mot föreskrifter, vilket tenderade i en varning enligt jml 12 kap 1§ Fäl. Man får således vänja sig vid att man hamnat i ett byråkratiskt ekorrhjul som hellre värnar om sitt formella pedanteri än om sunt förnuft. Det är vid sådan här tillfällen som man skulle vilja framstå sig som icke tillräknelig – men som sagt – det tär på ens höga intelligens att framstå sig själv som korkad i 639 dagar.
Nå väl – man får väl glädjas av att man två dagar innan beviljades att inneha den tv som jag införskaffat som ett substitut mot den vardagliga tristessen. I beslutet stod det att anstalten Asptuna bifaller ansökan. Som bakgrund för beslutet så angavs att jag den 26 mars inkom med en hemställan om att få in en tv från förrådet till sitt bostadsrum, vilket äger sin riktighet – bortsett från den lilla detaljen om benämningen om bostadsrum. Jag omnämner aldrig cell nummer 8 som bostadsrum då jag anser det vara en cell, vilket jag även vidhåller i skrift. Det finns ingen anledning att försköna omgivningen. Kriminalvården tycker också att det är viktigt att omnämna detaljerna kring apparaturen som att det är en 22 tums tv av märket Skandic som nu har plomberats med röd tejp innehållande ett långt nummer, vilket också är medtaget i beslutet. Villkoren för att inneha denna apparatur är att den ej manipuleras eller lånas ut till medfångar. Det är också strängeligen förbjudet att avlägsna plomberingen eller att flytta TV:n till dom allmänna utrymmena. Det var också av största vikt att beslutet var uppsatt på anslagstavlan varpå jag skyndsamt nålade fast dekretet på tavlan. Jag tänkte i mitt stilla sinne, att det är nog det enda verk som för allmän beskådning får sitta på den tavlan. Sist men inte minst så innehåller beslut ett förbehåll där överträdelser kan leda till en omprövning av beslutet. Upphovsman, Sasa Stevic tyckte väl att denne voro listig då han plitade ned en sådan heltäckande förordning.
Fortsättning följer
developer 
Försäkringshassan 
Jon Ehrsson