Think Pink – Sveriges dyraste avfallshantering blev ett pyramidspel med avfallsberg som bonus

En ironisk krönika om hur man bygger ett av Sveriges största miljöbrottsmål genom att konsekvent behandla miljöbalken som en vänlig rekommendation, vilket nu även avhandlats i Svea hovrätt vars dom går att ta del av via nedanstående länk.

Det finns föregångsmän som bygger företag och fabriker. Sedan så finns det entreprenörer som bygger avfallsberg så stora att de blir synliga från rymden.

Think Pink valde det sistnämnda alternativet.

När Södertörns tingsrätt den 17 juni förra året meddelade sin dom i mål B 554-24 så stod det klart att Sverige fått något som närmast kan beskrivas som ett industriellt mästerverk i organisatorisk kreativitet. Det som från början presenterades som modern återvinning utvecklades enligt domstolen till ett nationellt system för att flytta sopor mellan kommuner tills någon annan blev ansvarig för dem.

Resultatet blev 692 sidor domskäl, fleråriga fängelsestraff, hundratals miljoner i skadestånd och en miljöskandal som sannolikt kommer att studeras på juristutbildningar i decennier.

Think Pinks affärsidé var att ta betalt utan att lösa problematiken. På pappret var verksamheten enkel. Kunder betalade för att bli av med bygg- och rivningsavfall. Think Pink hämtade avfallet varefter svårigheter uppstod. Normalt sett följs hämtningen av den något besvärliga detaljen om att avfallet faktiskt måste tas om hand. Domstolen konstaterade att just denna del verkade ha betraktats som mer av en vision än en affärsplan.

Tingsrätten beskrev verksamheten som ett slags pyramidspel. Pengarna kom in direkt medan kostnaderna för att behandla avfallet sköts på framtiden. Så länge nya kunder fortsatte att betala så fungerade systemet utmärkt. Problemet uppstod först när någon började ställa frågor om de växande avfallsbergen. Det är faktiskt svårt att inte låta sig imponeras av upplägget. De flesta pyramidspel bygger på luft medan detta byggde på flera hundra tusen ton sopor.

Återvinning enligt Think Pink-modellen

Traditionell återvinning fungerar på ett sätt där avfallet först skall sorteras för att därefter återvinnas medan farliga ämnen skall separeras och deponeras enligt konstens alla regler. Think Pink hade dock utvecklat hanteringen till en mer innovativ metod där allt togs emot och krossades inalles samtidigt som avfallet flyttades runt.

Tingsrätten konstaterade att osorterat bygg- och rivningsavfall krossades i stora mängder, vilket gjorde följande sortering mycket svår eller omöjlig. Föroreningar blandades ihop med annat material och avfallet blev allt svårare att hantera. Det är lite som att hälla alla matingredienser i en mixer och därefter hävda om att det fortfarande är möjligt att servera för- och efterrätt separat.

Ett av de mest fascinerande inslagen i domen är hur avfallet reste runt i landet. Normala människor åker på semester, medan Think Pinks sopor åkte på Sverigeturné. När en anläggning började bli full flyttades avfallet till en annan och när myndigheter började ställa opassande frågor så flyttades det igen. När fastighetsägare började bli nervösa så flyttades det åter en gång. En del avfallsbalar reste enligt domstolen från Kassmyra till Kjula, vidare till Skultuna och därefter till Laxå. Det enda de inte gjorde var att försvinna – de blevo således beresta.

Man får ändå ge Think Pink ett erkännande för den omfattande logistiken. Många researrangörer erbjuder paketresor, medan Think Pink erbjöd avfallspaket. ”Kassmyra – Kjula – Skultuna – Laxå”, det enda som inte ingick var helpension. Därav så kunde domstolen konstatera att transporterna ofta inte hade någon återvinningsfunktion utan snarare användes för att kringgå regler om lagringstider. Avfallet återvanns följaktligen inte – det samlade bara resepoäng.

När avfallsplatserna börjar likna berg

Svenskarna är vana vid naturliga sevärdheter så som Kebnekaise, Åreskutan eller Lars Vilks Nimis. Think Pink bidrog dock med egna alternativ. Tingsrätten beskriver enorma upplag av blandat bygg- och rivningsavfall – bland annat Kassmyra, Kagghamra och Laxå. Skillnaden mellan dessa vanliga berg och Lars Vilks Drivvedskonstverk är främst att vanliga berg och Nimis sällan innehåller PCB, tungmetaller, plast, impregnerat trä och risk för spontanbrand, vilket Think Pinks verk innehöll.

Om det finns något som stora mängder osorterat byggavfall uppskattar så är det att brinna. Det visade sig också i Kagghamra där branden blev så omfattande att människor fick evakueras då dessa utsattes för farlig rök. Domstolen konstaterade att ännu större konsekvenser hade kunnat uppstå om motsvarande bränder brutit ut i Kassmyra eller Laxå. Kort sagt – Think Pink lyckades skapa något som samtidigt fungerade som avfallsanläggning, miljörisk och ett potentiellt nationellt röksystem.

En särskilt intressant figur i tingsrättens dom var miljökonsulten som kunde allt, nämligen Magnus Karlsson. Tingsrätten ansåg att han gått långt utöver ett normalt konsultuppdrag. Superkonsulten Magnus Karlsson skulle enligt domstolen verkat för att verksamheten skulle framstå som seriös där han försvarade den pågående yrkesutövningen mot myndigheter, vilket bidragit till att den obehindrat kunde fortskrida. Därför dömdes denne till två års fängelse, vilket ogillades av hovrätten som i juridiska sammanhang motsvarar till att dra ur proppen ur badbaljan, varpå Magnus Karlsson helt frikändes. Inom juridiken så benämns utfallet som en framgångsrik överklagan, medan det i folkmun beskrivs som att gå från fängelse till fri hemgång.

Mannen, myten och legenden som blev VD utan att iaktta verksamheten

Leif Karlsson hade en ännu märkligare resa genom rättssystemet. Han var VD, vilket normalt sett brukar vara en nackdel när bolaget står inför rätta, vars omständighet ej berörde tingsrätten då denne drog slutsatsen av att åklagarna inte lyckats visa att han faktiskt varit delaktig i verksamheten på det sätt som påståtts. Han beskrevs närmast som en marknadsförare som tillbringat mycket tid i USA, vars bedömning delades även av hovrätten. Resultatet blev att Sveriges kanske mest omskrivna avfalls-VD lämnade processen som fri man. Det är sannolikt första gången som jag hört talas om att någon lyckats försvara sig med argumentet – ”Jag var VD, men inte så mycket.”

Om Think Pink hade varit en Netflix-serie hade Fariba Andersson Vancor varit huvudkaraktären. Tingsrätten beskrev henne som den person som både formellt och faktiskt styrde verksamheten. Hon dömdes den 17 juni förra året till sex års fängelse för 19 fall av grovt miljöbrott, vilket hovrätten nu sänkt till fem år, utan att för den skull rucka på omständigheten av hennes ansvar. Näringsförbudet på tio år blev dock oförändrad, vilket med juridisk retorik menas med att ”Vi tycker fortfarande att upplägget var en synnerligen dålig idé.”

Det mest intressanta med hovrättsdomen är egentligen inte att någon friades utan det är den omständigheten att nästan alla straff justerades.

Fariba Andersson från 6 till 5 år.

Robert Silversten från 54 månader till 4 år.

Tobias Gustafsson från 3 till 2 år.

Pär Jinnestrand gick från fängelse till villkorlig dom och böter.

Parallellt så fick Thomas Nilsson det betydligt värre då denne gick från 42 till 54 månader samtidigt som näringsförbudet förlängdes från fem till tio år.

Att överklaga är ibland som att köpa trisslott. Man vet aldrig hur vida det blir en vinst eller förlust.

Den kanske största ironin i hela Think Pink-historien är att verksamheten byggde på idén om att avfallshanteringen kunde skjutas framgent genom att flytta, lagra, packa, bala och transportera – men framför allt – låt någon annan ta dom efterföljande konsekvenserna. Till slut så fungerade inte det längre. Soporna låg kvar, kommunerna, myndigheterna och domstolen stod frågande medan notan voro kvar.

När allt var över hade Sverige fått ett av de största miljöbrottsmålen i sin historia, hundratals miljoner i skadeståndskrav, ett antal fleråriga fängelsestraff och en juridisk läxa som kan sammanfattas ganska enkelt – om din affärsmodell bygger på att avfall magiskt nog skall försvinna av sig självt, finns det en risk att den slutliga återvinningen sker i domstol.