Esmeraldas mamma släppt ur häktet

Esmeraldas mamma släpps ur häktet i väntan på sin dom, bekräftar kvinnans advokat för SVT Nyheter Öst.

Tingsrätten anser att det inte finns tillräcklig bevisning för att kvinnan ska ha gjort sig skyldig till varken mord eller synnerligen grov misshandel.

-Motiveringen till att min klient släpps ur häktet är att det inte längre finns någon flyktrisk, och flyktrisken bestod i att det fanns en suicidrisk. Men efter att hon blivit psykiskt utredd så finns inte någon suicidrisk och därmed ingen flyktrisk heller, säger försvarsadvokaten Per Oehme till SVT Nyheter Öst.

-Hon blev chockad, fast glad, när hon fick beskedet. Hon hade ställt in sig på att vara inlåst fram till att domen skulle meddelas, men hon är rädd att åklagaren ska överklaga beslutet som de gjorde i våras, säger Per Oehme.

Dock så anser rätten att det finns bevis för att mamman har vållat dotterns död genom oaktsamhet, men detta är inte tillräckligt för att hålla kvinnan häktad.

-Jag kan konstatera att tingsrätten hävt häktningen och nu överväger jag om jag ska klaga på det beslutet. Ett sådant beslut kommer jag i så fall att fatta senast i morgon torsdag, säger kammaråklagare Thomas Ramstedt som har ärendet, eftersom ordinarie åklagare Anna Lander har semester.

Ingen psykisk störning

I förra veckan kom beskedet att den rättspsykiatriska undersökningen visat att Esmeraldas mamma inte led av en allvarlig psykisk störning – varken vid tidpunkten för dotterns död eller senare. Därmed fanns möjligheten att mamman skulle kunna dömas till fängelse.

Men under måndagen lämnade kvinnans försvarare Per Oehme in en begäran om personutredning av frivården i Norrköping så att kvinnan ska ha möjlighet att dömas till kontraktsvård istället.

På tisdagen beslutade tingsrätten att en personutredning av Esmeraldas mamma ska genomföras, samtidigt begärde Per Oehme att häktningen av kvinnan skulle hävas. Huvudförhandlingen är nu pausad i väntan på frivårdens utredning av kvinnan. Den ska vara klar senast den 28 juli.

Rättsexperten: ”Kan dömas för andra brott”

Dennis Martinsson, doktor i straffrätt, tror att de brotten kvinnan nu kan dömas för är vållande till annans död och misshandel.

-Dömer de henne för grovt vållande till annans död, då får man nog säga att misshandelsbiten ingår där. Då riskerar man lägst ett år och högst sex år. Om det är vållande till annans död av normalgrad då är det max två år. Troligen skulle det landa på runt fyra år, men det beror på hur domstolen resonerar.
Publicerad 2020-07-08 

I slutet på inlägget så publiceras förundersökningsmaterialet i sin helhet.

Så lyder en av rubrikerna då Rebecka Linea Gustavsson sluppit ur finkan vars beslut jag anser vara korrekt, vilket grundar sig i den genomgångna förundersökningsmaterialet på 1305 sidor, vilket inkluderar 12 förhör på totalt 13 timmar som hållits med den misstänkta mamman Rebecka. Denna genomläsning stärker enbart min övertygelse om att Rebecka icke äro någon mördare, varpå hon ej skall hållas till ansvar för mord. Möjligtvis så skall hon fällas för oaktsamhet och brott mot griftefriden vars påföljd bör kvittas mot den långa häktningstiden. En adekvat påföljd vore dock en längre skyddstillsyn. Jag hoppas således att tingsrätten inte försöker blidka den rådande opinionen eller fostermamman Melinda Jacobs, som enligt mitt förmenande, tror sig hålla sig för lite mer än den biologiska mamman då dennes främsta önskan äro skoningslös bestraffning.

Figur 2 Styrmansgatan 34, röda fyrkanten markerar den aktuella lägenheten.

Jag äro icke allena om att ha tagit del av dom rungande ropen om ett hårdare regelverk, och skall man lyssna på Melinda som tagit varje tillfälle i akt till att skymta i media, vars offentlighet hon med flit nyttjat till att nå ut med sitt budskap om ett stramare regelverk, vilket hade lämpat sig väl om dom berörda myndigheterna agerat felaktigt med då ingen brustit i sin myndighetsutövning så skall det rådande regelverket fortsatt anammas. För att bringa klarhet i min tes om vad som egentligen hände på Styrmansgatan 34 i Norrköping så skall jag dela med mig några väsentliga delar i det gedigna förundersökningsmaterialet, varpå detta kommer till att ge en bild av desperation, psykisk ohälsa och en bristande tillit till myndigheter – men det kommer även att ge en illustration av en mamma – som minst sagt – sätter sin avkomma centrum. Vi börjar därför med det initiala SOS-samtalet som rings in av Niklas som är bror till Rebeckas dåvarande sambo, Patrik Lingman som hastigt gick bort i polisens förvar.

SOS- samtal, torsdagen den 30 januari 2020, Klockan 12:58

S = Larmcentral

P = Polisen

D = Den som ringer in (Niklas) bror till Patrik

 

S: SOS 112, vad har inträffat?

D: Jo det är så att, jag vet i fanken hur man ska säga det här. Men min bror kom precis hem till mig.

S: Mm.

D: Och berättade då att hans dotter har avlidit.

S: Okej?

D: Och jag sätter mig nu i bilen och åker dit.

S: Ja.

D: Så att… eller mina bröder kom hem till mig, ska jag väl säga.

S: Ja okej.

D: Och dottern till den ena har avlidit i hemmet.

S: Okej, hur gammal är hon?

D: Vi pratar om en tjej som är, jag skulle tippa på att hon är fyra år snart.

S: Fyra år?

D: Fyra år ja. Tydligen en fallolycka.

S: Okej.

D: De var helt skärrade och helt knäckta. Och jag, alltså det enda jag kan göra, det är och ringa till er.

S: Absolut, men du vet…,

D: Jag bad dem åka hem, jag vet inte vad som har hänt, jag är själv ganska skärrad.

S: Har dem lämnat barnet hemma?

D: Barnet med mamman är väl tydligen kvar där.

S: Och du vet inte om de har ringt till 112?

D: Jag vet inte om de ringt 112, eller alltså jag har inte en aning om någonting, men jag känner bara att det här är ett väldigt…,

S: Vilken adress är de det gäller?

D: Jag vet inte.

S: Vet du inte vilken adress din bror bor på?

D: Nej, saken är den att jag har inte speciellt bra kontakt med dem.

S: Men när de kom hem till dig där och sa att dottern har avlidit?

D: Ja, så båda, alltså båda mina bröder kom hit och de var superskärrade båda två och jag misstänker att den ena har ringt den andra och sen åkte de hem till mig och…,

S: Jag ska ta med polisen här bara så kan vi se om vi kan få fram någonting här. För du vet inte, du är på väg hem dit säger du?

P: Polisen, 112.

S: SOS ligger kvar i samtal här för vi får in lite konstiga uppgifter här om en fyra-årig flicka som ska ha avlidit i hemmet efter fallolycka. Jag pratar med brodern här men vi får inte fram någon adress.

P: Oj, okej.

S: Men vi hänger kvar, och sen kan ni tala vidare och fråga om detta då?

P: Hallå, det var Susanne, polisen här, hej.

D: Ja, hej. Niklas heter jag.

P: Din brors eller systerdotter har…,

D: Ja. Mina två bröder dyker upp hemma hos mig nu och är jätteskärrade, de är helt knäckta. Och tydligen så är det så att ja, min brorsdotter då, en av utav mina bröders dotter, har avlidit i hemmet i en fallolycka.

P: Var ligger hemmet? Var ligger hemmet?

D: Hemmet ligger i Norrköping.

P: Norrköping, har du ditt personnummer eller?

D: Mitt personnummer är 7312**-****.

P: Vad sa du? Och sen 7…

D: ***. Har du mitt telefonnummer nu?

S: Det kommer upp ett här som är 0708-…,

D: 4*****.

S: Ja, jag tänkte bara höra, vem är det…,

D: Anledningen till att jag frågar är för att det här samtalet kan brytas snart.

S: Ja, men folkbokförd på adressen, för jag vill ju gärna få dit en ambulans också.

P: Så fort som möjligt, ja.

S: Ja, så vi måste få fram en adress här.

D: Ja, jag vet inte. Nu fick du mitt personnummer.

P: Ja, jag fick det men jag fick inte alla siffror. Kan du dra om hela igen?

D: Mitt personnummer är 7312**-****. (ohörbart) här finns inget barn, utan barnet är ju på min brors adress i Norrköping.

P: Ja, jag förstår vad du säger, men jag måste…,

D: Jag har precis kommit dit nu.

P: Och vilket…, har ni gemensamma föräldrar eller?

D: Ja, vi har gemensamma föräldrar. Jag skulle kunna tänka mig att det kan vara Styrmansgatan.

P: Vilken bror är det?

D: Patrik.

P: Då ska vi, då ska jag få fram en adress här, då har vi Ånestadsgatan **, har vi.

D: Det är mina föräldrars adress.

S: Ja, men du säger att du tror att det är Styrmansgatan?

D: Jag tror att det är Styrmansgatan, ja. Men alltså direkt, när jag är där så kan jag ju säga adressen till er.

S: Det här är bråttom om vi har ett barn där, för det är inte säkert att det är avlidet. Då vill jag bara se här, vad heter kvinnan, mamman till barnet?

D: Rebecka, någonting. Gustavsson tror jag.

S: Jag tror att jag ska titta på…, Patrik är pappan i alla fall.

P: Vet du hur gammal hon är?

S: Tre år. Vi har Esmer…, är det Esmeralda som har ramlat eller?

D: Esmeralda har ramlat, ja.

S: Ja, och då har vi adressen?

P: Styrmansgatan 34 och lägenhet ****.

S: Lägenhet **** och så Styrmansgatan 34.

P: Gustavsson. Gustavsson på dörren förmodligen.

S: Gustavsson, då ska vi se, då ska jag larma direkt här då. Då ska…, för då måste ju ni få en RAPS där också.

P: Ja.

S: Tre år är hon i alla fall.

P: Hon är tre år nu, ja.

D: Hon blir fyra i april om jag inte är helt fel ute.

P: Ja, stämmer bra, ja.

S: Ska vi se här, då ska vi…, Ambulans, vi behöver en RAPS till polisen, för det ska finnas ett förmodat avlidet barn efter en fallolycka på Styrmansgatan 34, och vi behöver ha omgående dit då, polisen kommer komma också där.

D: Jag själv är på väg dit nu, jag vet inte om jag kan bidra med någonting, (ohörbart) vad som, men.

S: RAPS 92.

P: RAPS 92, jättebra.

S: Ja, och då har jag (ohörbart)

P: Vi styr direkt.

S: Jättebra.

P: Styrmansgatan 34, lägenhet **** fick du också, va?

S: Ja, lägenhet **** och Gustavsson på dörren.

P: Gustavsson på dörren, eller Lingman men Gustavsson heter barnen då.

S: ****.

P: Ja.

S: Gustavsson eller Lingman.

P: Eller Lingman, ja. Ling… ja.

S: Ja, på dörr. Så och flickan hette Esmeralda och är tre år.

P: Hon är tre år ja.

S: Ja, jättebra, men då är ambulans också larmad och så på väg där.

P: Men jag kan, jag kan ha kvar anmälaren här så länge så. Så pratar jag vidare.

D: Är du med mig nu eller?

P: Ja. Jag har gärna kvar dig ett litet tag där så vi, jag måste bara få ut polisbilar där också.

D: Ja, ja.

P: Lägenhe…, jag ska bara skriva lite grann här så du vet att… , Styrmansgatan 34 måste du åka på. Vad sa hon nu RAPS… är du kvar SOS?

S: Ja, 92.

P: RAPS 92, jättebra. Och kan jag få ditt telefonnummer igen anmälaren där och så?

D: Är det mig du pratar med nu?

P: Nu pratar jag med dig.

D: 0708…

P: 0708…

D: ******

P: 8*. Ja, men jättebra, men då ska vi ta… vi åker dit på med en gång där, då. Men din bror är där? Patrik är hemma hos dig nu eller?

D: Nej, nej, de… jag skickade hem dem igen.

P: Ja, så de är hemma på adressen.

D: Alltså (ohörbart) nej jag vet inte om de har hunnit dit än, för att jag bor ju en bit utanför stan. De är ju helt knäckta och mår ju skitdåligt. Förmodligen chockade. Jag förstår inte ens att de åker ut till mig i det här läget, utan de borde ha ringt er för längesen, ja. Jag vet inte, jag är nog ganska chockad själv också.

P: Ja, absolut, nej men det är väl inget konstigt.

D: Det är så att jag börjar fundera på ifall det är, om jag vaknade och hade drömt det eller ifall det verkligen stämmer.

P: Ja, men du, finns det någon portkod där, vet du det? Styrmansgatan…

D: Jag har inte en aning, jag umgås ju inte med Putte överhuvudtaget.

P: Nej, har du något telefonnummer till Patrik så kanske jag kan ringa honom?

D: Jag faktiskt inte om jag har. 0737-

P: 0737, ja?

D: ******

P: ******

D: Ja.

P: Och det går till Patrik. Jag försöker ringa honom då, så. Så vi kanske får lite, om han är kvar på plats.

D: Ja, han bör ju vara på plats nu.

P: Ja, han bör ju vara hemma nu ja, precis. Jag ringer honom på en gång här. Så åker vi ut.

D: Ja, men gör det, men jag åker väl dit, jag vet inte vad jag ska göra annars.

P: Nej, ja jag vet inte, jag vet inte om du behöver åka dit, men. Ja, du gör som du känner för, men du behöver ju inte gå upp kanske.

D: Nej, det kanske inte är nödvändigt, jag vet inte, jag får se.

P: Nej.

D: Ja, men ja men ring till honom.

P: Absolut, jag ringer upp honom.

D: Ja.

P: Bra.

D: Ja, tack, tack, hej.

P: Ha det bra, hej.

S: Då ska vi se, telefonnummer till Patrik där, hade ni det? //slut

Det som följer nu är en avskrift av en ljudinspelning mellan polis och Patrik Lingman som var helt ovetande om ljudupptagningen, vilket gjordes i samband med gripandet 2020-01-30 då denne skulle transporteras från sin bostad till polishuset i Norrköping.

Klockan: 13:59, Patrik: ”vi har fightats för att få hem dem, vi har gjort allt och då ser man värsta scenariot framför sig, livstids fängelse, man tänker inte i termer, det här var en olycka, alltså det fanns inte, det fanns bara, här har hon dött, här är jag är ansvarig och jag har helt enkelt inte vetat hur jag ska agera…… så jag….jaa… gått omkring i någon form av dimma, beslutade mig för att prata med min bror som säger, ring direkt…har du något papper?

Polis: Snorpapper? Nej tyvärr.

Patrik: Jag torkar lite på tröjan. Nej och då, alltså jag vet inte, vart, vart… jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här i den situationen som råder och har rått… när jag pratar med min lillebror då säger han, vi åker ut till storebror och pratar med honom, det gjorde vi. Det första han säger är ring direkt, han också. Han säger jag förstår att du är förvirrad jag förstår att du är chockad men det enda rätta är att ringa och… det var vad vi skulle till att göra här nu när de kom, jag skulle bara hem och berätta det för Rebecka att det enda rätta är att vi ringer för hon tror lika lite som mej på att…, hon tror lika lite som mej på rättssystemet med tanke på hur det har sett ut de här åren. Och… där var vi, jag hade precis innan ni kommer så hade jag kommit hem två minuter tidigare, tre minuter tidigare. Och lillebrorsan sitter utanför i bilen för att storebror inte har kod in så han stannar för att kunna ge honom koden därnere och sen ska de komma upp och en skulle det ringas, det var vi överens om, där befann vi oss nu, och jag vet bara inte…hur…alltså hur man ska förklara en sån här sak, förstår du hur jag tänker?

Polis: Jag lyssnar på vad du säger, gör jag.

Patrik: Nä jag vet bara inte hur man ska förklara en sån här sak, när man får en chock och känner att alltså polisen är inget alternativ, myndigheter är inget alternativ, hur ska vi göra och det bara är superpanik, superpanik hela tiden och det bara går runt i skallen…. Jag har ingen… jag har väldigt lite vänner i och med att jag har dragit mig undan ett tidigare väldigt brokigt liv under de här åren då ,och vet helt enkelt inte vem jag ska vända mig till helt enkelt för att få goda råd och då blev det mina bröder som jag har fått upp kontakten med igen under de sista åren när jag har skärpt till mig och ändrat liv, jag mår inget bra, alltså jag mår väldigt, väldigt dåligt kan jag säga, jag vet inte hur jag ska kunna bära på det här, jag försöker intala mig hela tiden själv att jag kunde inte göra någonting, det är en olycka men det spelar ingen roll det är lika hemskt för det, hon är borta, världens finaste, finaste flicka (gråter) och jag har inte vetat vad jag ska göra, det har varit alltså paniksituation som har rått i skallen och…jag vet inte, jag har inte tänkt klart…. men nu som sagt, det kommer mina bröder att bekräfta, vi var på ju väg hem för att göra det här, alltså berätta, för att ringa men det var bara det att jag ville få en möjlighet att berätta det för Rebecka först… och sen så bankade det på dörren och jag öppnade ju och jag tror ju att det var mina bröder för de skulle knacka på och då var det polisen och så frågade han om det fanns några barn, ja det gör det svarade jag, så gick vi ut i köket och där står Rebecka med Silas. Så frågade han finns det några andra barn som behöver hjälp frågade han. Ja det gör det sa jag men det är för sent redan, hon är redan avliden och…det sker någon slags avstängningsmekanism i hjärnan som gör att… jag kan inte ta ett beslut. Jag ser de två alternativen framför mej, vi kommer aldrig mera att få träffa våra barn.. det kommer att bli livstids fängelse… det.. det kommer att pratas om i leda är att socialförvaltningen hade ju rätt, trots att det här är en olycka. Socialförvaltningen hade rätt, det kommer inte att tas någon hänsyn till att det var en olycka…utan jag kommer att dömas till maxstraff och jag klarar inte av.. jag klarar inte av att vara utan mina barn, jag klarar inte av att vara utan min tjej.. de är mitt liv (gråter) jag har ingenting annat, jag har ingen nära, jag har brutit med alla, jag var tvungen att göra det, det var enda vägen ut, ja där är vi, där är vi………..

Rebecka har inte rört henne efter hon avled, det är bara jag som har gjort det, hon klarade inte av att se det, hon trodde inte på mej, hon trodde jag skojade…och…så det, alltså den som har virat in henne i lakanet och det.. det är jag, ensam….. jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag fick sådan superpanik och jag tänker… när jag har pratat med mina bröder i dag så tänker jag ju naturligtvis skulle jag ju ha ringt direkt även att det hade gått åt helvete….jag hoppades på att hon hade hamnat i någon chock eller nånting och att hon skulle repa sig men istället typ… sjätte eller sjunde gången som jag går in till henne är hon avliden. Då har hon slutat andas och det ser jag ju att läpparna är blåa och det var bara några minuter mellan att jag var inne tills det här skedde. När hon är avliden så…får jag ju naturligtvis en sjuk psykotisk….superchock, tror inte att det är sant, jag hör henne fast hon inte…alltså fast det inte är möjligt att hon är där… det blir väldigt kusligt och obehagligt och när… jag träffade min lillebror i går kväll en sväng, sa ingenting till honom, utan jag frågade honom om han kunde låna ut pengar till mej. Jag sa att jag var så jävla trött på myndigheterna i Sverige och ville dra, han hade inte dom pengarna…och han är en av dem jag har pratat med om hur jobbigt det har varit med soc och att de har hållt på och den här familjehemskvinnan hur hon har hållt på osv så det var närmast för mig att ringa till honom, sen har han en grabb som bara är fyra eller fem månader….(ohörbart)…och man sätter ju det här i relation till vad man har. Han säger ring, ring, ring, det finns inget alternativ… och jag vet inte, jag säger till honom, jag förstår att det är så jag vet

bara inte hur ska jag kunna förklara det här, alltså att det är en olycka…så därav paniken och att jag inte ringer er då … jag tror att hon måste ha slagit i huvudet ,fått en hjärnskakning eller hjärnblödning…för när jag hade fått igång henne då låg hon liksom bara och lät, ögonen stirrade rakt upp, hon låg och lät…ett konstigt ljud bara, jag hoppades att det var en chock och tror ju, tror ju att det andningen som jag hör men inser ju sen att hon inte får ut.. att det alltså har kommit ner slem och jag suger ner slem… och jag försöker stoppa ner en slang i halsen så att hon ska kräkas men det går inte….jag fick panik, jag fick panik.

Och jag tror inte ens att jag berättade det direkt för Rebecka, utan det dröjde ett antal timmar innan jag gjorde det, jag visste inte hur jag skulle säga det, att det värsta tänkbara har hänt…så …ja så är det…jag , jag känner väl själv att jag skulle behöva… få komma till… psyket nånstans istället för det här, jag måste ha vård, jag befinner mig i…jag vet ingenting (gråter) jag vet varken upp eller ner jag kan inte tänka en klar tanke, jag tappar tid och rum, bara tanken på att sitta här inne inlåst i ett rum gör att jag får klaustrofobi och känner att jag reder inte ut det, jag reder inte ut det, jag måste få komma till någon form utav läkare…. Jag har PTSD… jag mår väldigt dåligt som det är psykiskt ändå…, det här har helt och hållet bara rört till i min skalle, så jag kan inte tänka…jag kan inte tänka…..Har ni en psykolog här?

Polis: inte här på plats har vi inte det

Patrik: Har ni inte det?

Polis: Nej.

Patrik:……hur gör vi då?

Polis: vi får ta ett steg…ett steg i taget, vi börjar med att få höra när vi kommer in, vad de säger så får vi följa deras direktiv.

Patrik: Ja…men jag tänker mer om jag är i behov utav att träffa en läkare…för att jag känner att jag inte pallar.. det är väl inte så att ni vill förstöra för mej nu va?

Polis: Uppge det sedan när vi kommer in, hur du känner till de ansvariga

Patrik: jag kände ju redan nu… på väg ner i trappan när vi gick, jag gick jättesnällt mellan två poliser och ändå skulle de hålla på och dra i mej och hålla på och styra och jag halkade ner på tofflorna men ändå skulle det dras i… alltså dras i mej och du håller käften… du vet den här stilen och jag sa jag är ju lugn jag kommer att vara lugn…det gör ju att…jag är inte populär här…jag har inte varit det varje fall … alltså här nere… tidigare, och då tänker jag naturligtvis att man tar möjligheten att svina ner för mej

Polis: vi dömer ju inte dig, vi gör ju de utredningsåtgärder.

Patrik: det är inte det jag menar…

Samtalet avbryts med att en person säger att Patrik skall gå in i arresten, därefter avslutas inspelningen.

I samband med transporten in till sjukhuset och tillbaka till polisstationen

berättar Patrik ånyo om händelseförloppet.

Patrik uppger att det hela är en olyckshändelse.

2020-01-30 Klockan: 14:24, Ljudfil 1, Till sjukhuset,

Patrik: Ohörbart..men här skedde alltså igår.. så så lade jag henne under sängen. Igår så någon gång på sent på morgonen, sent på natten, eller tidigt på morgonen så insåg jag att det oundvikliga hade hänt och agerade i panik. Men det borde man väl kunna se att jag ee har gett hjärt och lungräddning i och med att jag har blåst in i henne.

Polis: Jag vet inte, jag vet inte när du gjorde hjärt och lungräddningen?

Patrik: Ja när hon var avsvimmad efter alltså att hon hade fått i sig vattnet, för att hon inte andades, jag försökte trycka på magen för att det skulle komma ut. Och sedan gjorde jag hjärt och lungräddning och så sög jag ur med en sån här slang ifrån näsan. Och så försökte jag stoppa ner den där slangen i munnen på henne för att försöka framkalla en kräkreflex och hennes tänder var ju så här, absolut ihop bitna. Så för att kunna få in den här slangen så var jag tvungen att bända upp dem för att få in slangen, så där ifrån kommer det här.

Polis: skavsåren på fingrarna där?

Patrik: Ja som jag förklarade för honom.

Polis: Jaha okej.

Polis: Var gjorde du av den där slangen då?

Patrik: Den ligger i sovrummet där Rebecka, jag och Silas sover. Det är en

sådan här, aa ni vet en sådan här klassisk slang som man suger ur slem med.

Polis: Ja okej.

Polis: Är det någon sån tjockare modell? Är det något smalt eller?

Patrik: Den är som ett tjockare sugrör.

Polis: Aa okej. När, hur sade du att du hade fått rivmärkena på händerna?

Patrik: När jag skulle stoppa in slangen i munnen, så var det så att hon hackade tänder hela tiden, tänderna var dessutom helt i ihoptryckta. Alltså dom satt fast käkarna mer eller mindre. Så för att få in slangen så var jag tvungen att trycka in fingrarna, för att öppna upp.

Polis: Aa okej.

Patrik: Där i från har jag fått dem. Jag försökte..jag försökte, jag skulle ha ringt

naturligtvis direkt ( gråter ), jag trodde inte jag skulle bli trodd bara, eller jag var övertygad om att jag inte skulle bli trodd. Och i en sådan paniksituation så, jag vet inte vad som sker i huvudet eee, jag befinner mig i någon form utav, jag vet inte, jag kan inte ta in det som har hänt eee, jag kan verkligen inte ta in det som har hänt. Och jag känner att jag befinner mig bara i någon form utav trans..//Slut

2020-01-30 Klockan: 14:36, Ljudfil 2 ( samma som ljudfil 1, men inspelad med den andra polisens mobil ), Till sjukhuset,

Patrik: Ohörbart..oo..då insåg jag att det oundvikliga hade hänt och aa..agerade i panik…..men det borde man väl kunna se att ee jag har gett hjärt och lungräddning i och med att jag blåste in i henne.

Polis: Jag vet inte, jag vet inte när gjorde du hjärt och lungräddningen?

Patrik: Ja när hon var avsvimmad, efter att hon hade fått i sig vattnet.

Polis: Okej.

Patrik: För att hon inte andades..ee.. och jag försökte trycka på magen för att det endå skulle komma ut.

Polis: Okej.

Patrik: Sen så gjorde jag hjärt och lungräddning och så sög jag ur med en sån här slang ifrån näsan. Så försökte jag stoppa ner den här slangen i munnen på henne, för att försöka framkalla en kräkreflex. Och hennes tänder var ju så här, absolut ihop bitna. Så för att få in den här slangen så var jag tvungen att bända upp dem då och få in slangen. Så därifrån kommer ju det här.

Polis: Skavsåren på fingrarna där?

Patrik: Ja.

Polis: Okej.

Patrik: Som jag förklarade för honom.

Polis: Okej.

Polis: Vart gjorde du av den där slangen då?

Patrik: Den ligger i sovrummet där Rebecka, jag och Silas sover. Så det är en sådan här, aa ni vet en sådan här klassisk slang som man suger ur slem med.

Polis: Ja okej. Är det någon tjockare modell, är den nåt smalt eller?

Patrik: Den är som ett tjockare sugrör.

Polis: Aaa okej. När, hur sade du att du hade fått rivmärkena på händerna?

Patrik: När jag skulle stoppa in slangen i munnen, så var det så att hon hackade tänder hela tiden, tänderna var dessutom ihoptryckta. Alltså dom satt fast käkarna mer eller mindre, så för att få in slangen så var jag tvungen att trycka in fingrarna, för att öppna upp.

Polis: Aaa okej.

Patrik: Därifrån har jag fått dem. Jag försökte.. jag försökte… jag skulle ha ringt naturligtvis direkt ( gråter ) jag trodde inte att jag skulle bli trodd bara. Eller jag var övertygad om att jag inte skulle bli trodd. Och i en sån paniksituation såå, jag vet inte vad som sker i huvudet..eee..jag befinner mig i en någon form utav..jag vet inte, jag kan inte ta in det som har hänt. Jag kan verkligen inte ta in det som har hänt. Och eee, jag känner att jag befinner mig bara i någon form utav trans. Polisröst ( Patrik tas ur bilen, sjukhuset för blodprov ) slut//

2020-01-30 klockan: 14:58, transport från sjukhuset till polishuset.

Patrik: Det är ju en enorm skillnad, alltså en olycka är en olycka. Men jag gick i tankarna att det här kommer jag att bli dömd för, för mord. Jag kunde inte ta in det, jag har ju fem barn till… som behöver sina föräldrar. Aa jag skulle väl aldrig ha släppt henne ur sikte heller.

Polis: i badet eller?

Patrik: ja….ohörbart.. barn är som dom är. Nej jag ångrar väldigt mycket att jag inte ringde direkt..naturligtvis. Ohörbart.. en hel dag, jag är osäker på tiden hur länge jag höll på med hjärt- och lungräddningen, jag kommer inte ihåg alls. Men.. det har gått en hel dag, gårdagen kan man säga har gått. Nej, jag visste bara inte riktigt hur, alltså visste inte hur jag skulle förklara det här.

Polis: för vem då?

Patrik: för polisen såklart och då i paniken så får jag tankar att, nej men det här.. det här kommer bli, ja du vet.. anstiftan till mord eller mord. Och man tänker inte i en sådan paniksituation att det här är en olycka, hade jag ringt så skulle jag ha gjort allting rätt i situationen, paniken gjorde att jag inte gjorde det. Jag visste inte hur jag skulle förklara det här för någon, jag visste verkligen inte hur jag skulle förklara det är för någon. Kollade du så att dom har koll på när Amos skulle komma hem från skolan? Du har kollat? Tack. Jag tror att han har sin sena dag i dag så att han slutar vid fyra har jag för mig. ( polis pratar i kommunikationsradion ).// slut.

Figur 20 Sovrum 2. Den avlidne låg framför sängen inlindad i tyg och plast.

Figur 21 ”Paketet” med den avlidne.

Många ställer sig nog frågande till hur detta kunde hända – varför klinga inga varningsklockor hos dom anhöriga eller myndigheter? Efter att ha tigit del av allt material och läst igenom hela förundersökningen så får man en bild av två föräldrar, som ter sig förhållandevis ansvarsfulla och normala, bortsett från deras flykt till medicinering, men då paret gav sken till att vilja bättra sig så fans det inget som väckte farhågor hos omgivningen. Patrik var dessutom en väldigt duktig kock – en av landets bästa, enligt förhörsuppgift. För att återspegla detta faktum så vill jag lyfta fram en del av ett förhör som hölls den 7 februari 2020 med Carina Hjorth Gustavsson som är distriktssköterska på barnavårdscentralen Öster Tull, Helsa i Norrköping.

Förhör: Den 7 juli 2019 kom Esmeralda på läkarbesök och vid det här tillfället var även lillebror med tillsammans med föräldrarna. Carina var med under besöket och det var barnläkaren Natalya Zheleba som genomförde undersökningen. Natalia är en väldigt erfaren läkare som har jobbat både på habiliteringen och barnkliniken. Med tanke på den information som fanns uppger Carina att man granskade Esmeralda väldigt noga och kontrollerade längd och vikt. Det fanns inga avvikande tecken och Esmeralda var pigg och glad och gav inte intryck av att vara tillbakadragen. Esmeralda hade vid den här tiden inte börjat på förskolan men föräldrarna pratade om att hon skulle börja där och diskuterade lite med Carina vad hon hade för åsikter om de olika förskolorna och själva hade de fastnat för att de ville att hon skulle gå på Strandgården. I oktober 2019 hade de ett försenat åtta-månaders besök gällande lillebror, att det var försenat berodde på som tidigare nämnts att familjen hade avbokat besöket först. Under det här besöket var inte Esmeralda med och det var Rebecka som kom själv med Silas. Det besöket ägnades mycket åt att prata om mat då mamman upplevde att han hade lite svårt att äta fast kost, hon förklarade att hon förde en matdagbok och även sömndagbok. Carina säger i sammanhanget att båda föräldrarna vid flera möten har verkat pålästa, de har hittat mycket information på nätet som de ville prata om. Lillebror hade dippat lite gällande vikt men höll sin längd och Carina förklarar att det är inget alarmerande och det är inte heller något konstigt att barn just i den här åldern kan dippa lite viktmässigt då barnet blir mer rörlig vid den här åldern. Mötet avslutades och Carina hade inte någon känsla av oro efter det. I januari 2020 var det dags för läkarbesök för lillebror och det var pappa som kom med honom. Pojken var väldigt ledsen och svårtröstad och Carina upplevde att han var rädd i den miljö som finns på BVC. Han var först lite rädd för Carina så att hon till slut fick gå ut och det tog tid att få honom lugn. Till slut, efter att Carina kommit åter, kunde de hjälpas åt med pappan för att få pojken lugn och Carina tycker att Patrik hanterade situationen väldigt bra då han var lugn och fin mot pojken. Carinas uppfattning är att pojken var lite ledsen längre än vad de flesta ett-åringar är och det var pga det svårt att läkarundersöka honom.

Till och börja med var pappan lite blek och lite svettig och verkade stressad, Carina och Natalya kontrollerade även vid det här tillfället hans pupiller men hon såg ingenting som tydde på att han var påverkad. Eftersom pojken blev så ledsen pratade Carina med pappan om huruvida pojken var van vid sådana miljöer och fick ett nekande svar. Hon frågade hur de hade tänkt sig vad det gällde förskola för Silas. Patrik svarade att de inte hade tänkt att Silas skulle gå på förskola. Barnläkaren som var med i samtalet ”gick på” lite och förklarade att det var viktigt med förskola och kontakten med andra barn något som också Carina bekräftade. Då märktes det att Patrik kände sig lite påhoppad och började ”gå igång”. Han förklarade att han tyckte att han ville deras barns bästa och att han tycker att en ett-åring är för liten att lämna på förskola och att barnet i den åldern har det bättre hemma. Carina förklarade att ett barn behöver gå på förskolan för att skaffa sig kompisar och vänja sig vid andra miljöer. Hon återknöt till att föräldrarna tidigare pratat om att barnet skulle börja

på Strandgården varvid Patrik förklarade att de hade gjort det men det hade inte fungerat bra med lämningar av Esmeralda då det var mitt i den lille pojkens sovtid. Då personalen på förskolan inte var flexibla gällande att få lämna Esmeralda vid andra tider slutade hon gå på förskolan. Föräldrarna sade vidare att eftersom inte Esmeralda hade bott hos dem redan från början så kände de att det var extra viktigt att hon skulle knyta an till dem ordentligt och inte vara bland en massa andra människor. Resonemanget fortsatte och Carina vidhöll att det var viktigt med barns behov av att träffa andra och då förklarade Patrik att de ofta gick till olika lekparker så att Esmeralda fick leka, att hon träffade Patriks andra barn, att det även fanns kusiner som hon träffade så hon hade umgänge med andra barn. Carina förklarade verksamheten på öppna förskolan och föreslog att de skulle gå dit vilket Patrik tyckte var en bra idé. Man kom överens om att Carina skulle följa med familjen till öppna förskolan och hon ville också planera in ett hembesök hos familjen efter besöket på öppna förskolan, något Patrik accepterade.

Efter att pojken till slut hade lugnat sig lyckades man genomföra läkarundersökningen, han visade då inte någon rädsla för pappa han tog kontakt också både med Carina och läkaren. Det gick att få ögonkontakt med Silas och han plockade med saker, reste sig upp och det fanns ingenting som tydde på att något inte stod rätt till, besöket varade i cirka en timme. Efter besöket pratade Carina och Natalia med varandra och var överens om att det inte fanns

någon anledning att göra en orosanmälan och att man skulle fullfölja planeringen gällande både besök på öppna förskolan och även ett hembesök hos familjen. Man bokade även in ett extra läkarbesök till Silas i mars 2020 för uppföljning.

Den 20 januari var tanken att de skulle gå till öppna förskolan. Innan det hann äga rum ringde mamma som inte hade varit med på läkarbesöket med pojken, och undrade lite grann om hur besöket hade gått eftersom hon hade fått veta att pojken varit så ledsen. Hon pratade också om att hon gärna ville att familjen skulle gå till öppna förskolan och Carina tyckte att det kändes bra att föräldrarna förstod vikten av att de skulle komma ut med barnen. Då berättade mamman att de hade haft det tufft under julhelgen och att socialtjänsten kommer att ta kontakt med Carina. Rebecka sade att socialtjänsten stormat in på juldagen då

familjehemsmamman hade gjort en anmälan och hon uttryckte att familjehemmet aldrig lämnade dem i fred. Både polis och socialtjänsten hade kommit hem till familjen när Esmeralda låg och sov och då släppte de inte in socialtjänsten. Patrik och Rebecka blev väldigt upprörda över att polis och socialtjänst kom hem till dem. Hennes stora pojke Amos hade också blivit väldigt ledsen och de kände en uppgivenhet över att detta aldrig skulle ta slut.

Strax därefter ringde socialtjänsten mycket riktigt till Carina innan hon hann bege sig till öppna förskolan med familjen. Hon fick då veta att orosanmälan som inkommit var anonym och att den hade handlat om att Esmeralda tappat hår, hur kontakten hade varit med hennes pappa och att hon hade varit mager. Carina bestämde att hon skulle återkoppla till socialtjänsten efter att hon hade varit på öppna förskolan med familjen.

Den 20 januari begav sig Carina för att möta familjen utanför porten 13.30 så som var bestämt, de kom cirka 10 minuter senare än avtalad tid. De begav sig tillsammans mot öppna förskolan som ligger vid kyrkans hus. Det var Patrik, Rebecka och de båda barnen Esmeralda och lille pojken Silas, de satt båda två i en tvillingvagn. På vägen till öppna förskolan gick de förbi flera lekplatser varvid föräldrarna pratade om att de hade lite olika favoritplatser där Esmeralda brukade få leka. De sade att de inte hade någon lekplats på sin innegård vilket de tyckte var synd och att de nu efter det här besöket skulle börja på öppna förskolan och att de också hade funderat på att Esmeralda skulle få börja på förskola snart. De tyckte ändå att det var en bra övergång att först börja på öppna förskolan vilket Carina tyckte var en klok tankegång.

Carina uppger att hon inte får ihop bilden av familjen, hon har ägnat mycket tid åt dem och när de har setts har det varit långa besök, hon har frågat mycket och fått bra svar. Hon tycker att det känns som att de har lyssnat in och de har inte varit aviga och verkar ha tagit till sig de råd Carina har gett. Gällande lillebror var det den observationen att han i samband med läkarbesöket blev väldigt rädd för den miljön han kom till på BVC. För övrigt har hon inte sett några tecken på honom som får henne att tro att han inte var välskött.
Förhöret avslutat 11.50.
Genomläst och godkänt.

Patrik avled under konstiga omständigheter i polisens förvar – förmodligen självmord då han inte mådde bra vilket han antydde vid det andra förhörstillfället då han ordagrant meddelade ”jag tror att jag skulle behöva åka till sjukhuset då jag har dåliga tankar.” detta meddelade han på förmiddagen den sista januari 2020, men förhörsledaren Joakim Ceder tog ingen notis utan fortsatte kallhamrat med sin utfrågning, vilket kostade ytterligare ett människoliv. Likadant så var det i tredje förhöret då Patrik gråter och vädjar..”Jag skulle behöva komma till sjukhus. Det här är inte hanterbart”

Det som inte heller framkommit i den mediala bevakningen är Rebeckas underliggande traumatiska upplevelser kopplade till uppväxten inom Jehovas vittnen vilket Rebecka som 14-åring bröt sig ur då hon lämnade hem och familj. Att denna händelse framkallar psykiska besvär råder det väl ingen tvekan om. Det är också välkänt att personer som genomgått denna typ av problemkomplex innehar en lägre förmåga till att hantera stress, varpå min tes är att händelsen i sig utgjorde språngbrädan in i medicineringens värld. Trotts detta så får man väl ändå tillstå att hon fram tills denna händelse klarat sig hyfsat då hon både utbildat och jobbat som kock. I ett telefonförhör med sjuksköterskan Zandra Migos som ägde rum den 19 maj 2020 så kan man tydligt se hur Rebecka sätter barnen i det främsta rummet.

Förhör: På fråga hur ofta Zandra träffade Rebecka svarar hon att de hade en regelbunden kontakt ca en gång per månad. Under dessa samtal kunde Rebecka inte prata om sig själv och sitt mående utan det var bara fokus på barnen och processen omkring dem.

Zandra fick jobba mycket med att försöka få fokus på det faktum att Rebecka var gravid och hur det sedan skulle bli när barnet var fött. Det framkom att Rebecka varit med om händelser tidigare i livet som varit svåra för henne. Det blev dock inte möjligt att jobba med vad det hade inneburit för Rebecka då hon hade svårt att prata om sitt mående och istället hade fokus på allt som rörde barnen.

Rebecka uttryckte att processen med socialtjänsten var mycket svår. Hon hade svårt att ha samverkan med dem och kunde ej knyta an till någon där då hon inte visste vem som skulle säga vad och socialtjänsten kom att framstå som en ”fiendesida”.

Rebecka var inte trygg och pga det gick det ej att djuparbeta med henne utan Zandra fick rikta in sig på att stabilisera Rebecka. All den rädsla och otrygghet Rebecka kände i processen med socialtjänsten blev ett direkt hinder i behandlingen.

Rebecka uttryckte en mycket stor oro inför att barnet hon väntade också skulle bli omhändertaget och kunde därför ej glädja sig inför att få ytterligare ett barn.

I samband med förlossningen blev Rebecka väldigt orolig men när barnet var fött och hon fick behålla honom blev det en stor lättnad. När Rebecka fick åka hem med honom var hon väldigt glad och kände att hon kunde vara närvarande. Hon etablerade en bra kontakt på BVC och när Zandra ville boka ett hembesök efter att pojken hade fötts blev Rebecka jätteglad. Det brukar kunna vara känsligt när psykiatrin vill göra hembesök men Rebecka var enbart positivt ställd till det.

Första hembesöket hade Zandra inom en 14 dagarsperiod efter barnets födelse. När Zandra kom dit var barnets pappa Patrik närvarande och även Patriks ex och de barn han hade tillsammans med denna, varför Zandra fick möjlighet att se och känna av hur Rebecka agerade och samspelade med andra personer. Rebecka gav intryck av att vara trygg och lugn och Zandra kände ingen oro för att Rebecka skulle drabbas av en förlossningsdepression.

På fråga hur Zandra uppfattade Patrik och Rebeckas hem svarar hon att det var ett välordnat, städat, rent och fräscht hem. Det syntes att det där bodde människor som bryr sig om hur man bor och lever. Det fanns foton på familjemedlemmar, tavlor på väggarna och böcker i bokhyllor. Det var en varm och trevlig atmosfär även mellan familjemedlemmarna.

Zandra tillfrågas om hon någon gång under sin kontakt med Rebecka uppfattade henne som drogpåverkad. Zandra svarar att hon aldrig kände sig oroad över att Rebecka var påverkad av några droger. I takt med att dosen av det föreskrivna läkemedlet Stesolid sänktes, blev Rebecka alltmer närvarande.

Zandra som har stor erfarenhet av att arbeta med personer med drogmissbruk och vet att det finns en risk för sidointag i samband med nedtrappning. Om hon hade sett minsta tecken på något sådant hade hon bett om en ordination av ett drogtest men det fanns aldrig några sådana signaler hos Rebecka.

Tillfrågad om Zandra såg några tecken på drogmissbruk hos Patrik svarar hon att hon inte gjorde det.
Förhöret avslutat kl 10.54
Uppläst och godkänt.

Sammanfattningsvis så anser jag att samtliga av dom inblandade myndigheterna agerat korrekt samt att Rebecka haft vilja men inte alltid förmågan till att sörja för sina barn. Är det någon som skall hållas till ansvar för denna trakiska händelse så är min starka övertygelse om att det är Patrik Lingman – som minst sagt – brustit i sitt föräldraansvar då han självständigt agerat hänsynslöst. Utredningen visar också på hur Patrik Lingman agerat envåldshärskare och stundom förtryckt Rebecka vilket skall beaktas av dom som önska döma.

 

Förundersökning:

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 70

https://drive.google.com/file/d/1BR6eLKq70MMqfCmYE6nL5N61RLy85D4f/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 71

https://drive.google.com/file/d/1JjONYZhOjdADdTgGHFIJAzJImWpnUvi9/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 72

https://drive.google.com/file/d/1pfeN4ChOfKCe7y_NeVkeV_cI_MjB3CZt/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 73

https://drive.google.com/file/d/1woMWSNbU7Vh-yIremZ-qJ85yDhQ8jB1Q/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 74

https://drive.google.com/file/d/1sBeySBaU9Gl2W5Si-KBcoHRrCq9bfH5x/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 75

https://drive.google.com/file/d/1KNGJ4h-grmlT9nt6sEmSdlselRkpobBM/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 77

https://drive.google.com/file/d/1KNeFYyJa_bFDnBTW3jEv3NQLHI22kkBr/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 81

https://drive.google.com/file/d/13il6VG2xfpTbFPsxvTKxgZTV4gVoGuDZ/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 82

https://drive.google.com/file/d/1ctV2Iq0pKG_4o-DNYjP4xXEpzcM4lIt3/view?usp=sharing

Norrköping TR B 353-20 Aktbilaga 115

https://drive.google.com/file/d/15pJBaMYVaakKScxpVJi2n4Lz1EB_BuIg/view?usp=sharing