Palmes tal till nationen.

Snus är snus, och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior. Jag bestyrks i min övertygelse om att spekulation och fiffel nu gripa kring.

Jag kan nu från min post enkommet beskåda hur det rättsväsende som jag varit med och byggt upp, sammansnärjt till att avhända miljontals av skattekronor – från främst arbetarklassen – för att investera dessa i polisklåpaeri. Jag är inte förundrad över att de polisiära väldet nyttjat dessa dryga tre sekel till att lägga skulden på en försvarslös som dagen till ära nu befinner sig bland andar och demoner – ett förfarande som brukas i kriminell miljö. Chefsåklagaren Krister Petersson har gått till torgs med stora braskande löften om att komma till en lösning – men denna retorik har endast bestått i rundhänta utfästelser.

Sannolikheten till att bödeln finns inom den kår som nu givit upp, äro större än att skandiamannen skulle ha bragt mig om livet. Sannolikheten till att Krister Petersson skulle haverera äro liktydigt med fantasin om att Christer Pettersson skulle vara min mördare. Dom enskilda polisernas attityder, skrämmer mig. Ett stickord, en obetänksam replik, en nederlighet i det lilla räcker för att så tvivel bland allmänheten.

Vanföreställningen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori, utan den har alltid sin rot i vardagslivet – den gror i alla skikt – den är ett utlopp för polisens egna misslyckanden och besvikelser. Den är framförallt ett yttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet för andra människors vilja till förståelse och objektivitet. Som exempelvis rädsla för att förlora sin polisiära ställning. Polisen har nu suttit i årtal för att slipa knivarna, vilket brukas till att skära i utredningen som rör dom själva, men jag är övertygad om att det svenska folket i alla generationer vill värna om dom faktiska omständigheterna – sanningen och rättvisan. Folket vill utveckla rättvisa, inte avfärda den.

Vad betyder väll en och annan överdrift om vi bara kan klarlägga en trovärdig hypotes – så ser det polisiära väldet på sin roll, men väldet borde fatta bättre, för det är inte bara att vilja utan även en pedagogik. Jag tror dock på en övertygelse om att det svenska välfärdssamhället med alla sina fel och brister vill komma till en sann lösning med mitt frånfälle – men vi måste beakta, att tystnaden kan vara oförrättens bundsförvant, tystnad kan upplevas som reaktionens död så därför uppmanar jag eder att kämpa för realiteten för endast då kan vi nå rättrådighetens segrar.