Polisens resursbrist leder till orimliga prioriteringar
Så löd rubriken den 18 juni 2019 i blåljus.nu
Imorgon skall jag avtjäna ett fängelsestraff på tre och ett halvt år för ett brott jag ej begått. Åtalen föregicks av två års polisutredning och omfattade grova bokföringsbrott, penningtvätt och cirka 150 bedrägerier. I Örebro Tingsrätt så fälldes jag för penningtvätt och ett mindre bokföringsbrott medan jag friades för samtliga av dom åtalade bedrägerierna. Straffet blev ett år och fyra månader, vilket förargade den polismyndighet som lagt ner tiotals miljoner i utredningsresurser. Därav så överklagades nederlaget till Göta hovrätt som blint gick på åklagarens linje varpå dom fällde mig på samtliga punkter.
Den som besitter tron om att polismyndigheten saknar resurser besitter också tron om myndighetens goda förmåga till resursfördelning. Det föreligger nämligen på följande vis – polismyndigheten har medel nog till att bedriva sitt polisiära utövande på ett fullgott sätt, men dom brukar slant på onödiga ting, så som utredningar med kopplingar till personer vars myndighet önskar ödelägga, vilket knappast är någon allmänpreventiv brottsbekämpning. I mitt fall så handlar utredningen om en ren personförföljelse där syftet varit till att internera mig – helst på obestämd tid, varpå åtgärden då får kosta.
Utredningen har bestått av tre huvudpunkter, så som bedrägeri, penningtvätt och bokföringsbrott. När det gäller bedrägerierna så handlar det om inköp som gjorts till fastighetsprojekt, vilket gjorts hos olika leverantörer i landet. Ända sedan utredningens första dag så har jag hävdat om att beställningarna – som visserligen har gjorts i olika bolag vars projekt legat i – utförts av mig i egenskap som privatperson varpå jag innehar ett privatimt betalningsansvar för samtliga av dom för mig beställda varor och tjänster. Jag har således ansett att jag stått i borgen så som för egen skuld. Vid vissa tillfällen så har jag varit tvungen till att erlägga en del i förskott medan det i andra fall låtit sig dröja – dessvärre långt efter passerat förfallodatum, vilket blev en omständighet som av åklagaren gjordes gällande om bedrägeri. Jag har dock kunnat påvisa min vilja om att betala då jag spenderat medparten av mitt arv i dom aktuella projekten, samtidigt som jag upptagit stora privatlån för att på så vis bestrida dom fodringar som uppstått. Pengarna har jag låtit föra över både till leverantörer som bolag vars inköp gjorts ifrån. Därtill så hade jag både tillgångar samt fodringar som långt överskred mitt skuldsaldo. Det största skälet till att man hamnat i en likviditetsbrist är fodringar som exempelvis migrationsverket på dryga miljonen samt det krav om 1,5 miljon kronor som jag innehade till ett villaprojekt, vilket skulle återbetalas då länsförsäkringars banks lånelöfte skulle falla ut – ett fakto som i skrivandes stund ännu ej infriats av banken.
När det gäller bedrägeridelen så hade aldrig denna aspekt funnits om det inte vore för polisens exceptionella flit. Det är nämligen ingen av dom – i utredningen utpekade leverantörerna som självständigt anmält bedrägerier, utan det är polisen som på eget bevåg kontaktat leverantörer för att uppmana dessa till att göra anmälan. Ingen har således känt sig lurade – snarare tvärtom då dom flesta omvittnar om en god dialog. Polisen har således i ren desperation suttit i sin svinstia och fingerat brott ut tomma intet, vilket varit nog så resurskrävande, vars bedrägeribilaga innehållande tusentalet sidor omvittnar.
Under hela utredningen och under tingsrättsförhandlingen så har mina egenhändigt upprättade Xl-Filer legat till grund och styrkt mina berättelser. Vissa Xl-Filer styrkte min utsaga så väl att dess förkom i själva utredningshanteringen – ett facto jag påtalade, varpå dessa dök upp i form av tilläggsprotokoll, vilket presenterades i tingsrättsförhandlingen. Xl-Filerna är omsorgsfullt upprättade, vilket bidrog till att dessa aldrig ifrågasattes. Listorna visar på att jag bestridit kostnader på över 6,7 miljoner kronor och för att exemplifiera innehållet så skall ni få ta del av lite exelprosa i form av två filer kallad Fontline och StorSvanen-listan, vars innehåll återfinns i slutet av inlägget.
Penningtvättsdelen har sin upprinnelse i att jag varit behjälplig till att förmedlat två bilar medan jag hålls skyldig för en tredje, vars kännedom jag saknade – en omständighet jag kunde styrka vilket spelade föga roll då utfallet skyldig avkunnades. Dom två förstnämnda är en ren förmedling utan vinstsyfte. Anledningen till att jag lät mig stå till förfogande var den vädjan om hjälp som kom från en mycket god vän som inte kunde stå som säljare då förvärvet skulle finansieras externt. En för mig märklig omständighet beträffande åtalet är avsaknande av en medåtalad. Min goda vän vars pengar jag ansetts tvättat borde ju därtill hållas skyldig för detta förfärliga brott. Nu blev så ej fallet, vilket jag är mycket tacksam för.
Beträffande bokföringsbrottsdelen så är det enligt lag styrelsen som hålls ansvarig för att räkenskaperna sköts – men vi har även i detta land en vilja till att bredda skuldfrågan, vilket resulterar i att även oskyldiga kan hållas ansvariga. Begrepp som – sannolika själ, eller faktiskt företrädaransvar är populära föreställningar som används flitigt inom rättsväsendet. I mitt fall så var det sannolikt att jag var en faktisk företrädare varpå jag skulle hållas skyldig till bokföringsbrott, vilket nästintill i alla delar ogillades i tingsrätten medan det bifalles i hovrätten. Anledningen till att jag ansågs som faktisk företrädare är den telefonavlyssning som gjort, vars innehåll går att ta del av i den HAK-bilaga som återfinns i slutet av inlägget, eller under fliken ”utredningar”. I HAK:en så framgår det att jag vid ett flertal gånger uppmanat kollegan Kari Jaakkola till att utföra betalningar till leverantörer. Det blev således ett paradoxalt moment tjugotvå – dvs, om jag betalde så ansågs jag vara faktisk företrädare medan jag vid utebliven betalning, hölls skyldig för bedrägeri.
Det hela resulterade i att jag den 18 september 2018 klockan 05:38 väcktes av ett klirrande metalliskt ljud utanför entrédörren vid min övernattningslägenhet i Kopparberg. Dörren forcerades våldsamt och in stormade ett antal poliser iklädda i kravallutrustning. Det skreks och kommenderades om att jag skulle visa händerna och lägga mig på golvet, men jag han dock aldrig reagera förrän två poliser brutalt slet tag i mig och tryckte ner mig med ansiktet mot golvet. Den ena polisen fumlade nervöst efter handbojorna medan han pressade ner min vänstra arm hårt. Den andra polismannen var lika fast besluten om att med all kraft pressa min högra arm mot golvet medan han tryckte bägge knäna hårt mot min rygg. Jag hörde och såg kravallutrustade poliser trava runt i min boning precis som om denne nu voro deras hemvist. Det råder inga tvivel om att det var med ett visst högmod som konstaplarna stoltserade med sin närvaro och det enda jag kom på till att fråga varo om hur vida dom ansågs sig vara i rätt bostad, varpå dom efterfrågade om mitt fullständiga namn. Efter min grundläggande presentation så rådde det dock inga tvivel om att infångandet var korrekt.
För att förstå insatsens omfattning som initialt berörde bokföringsbrott som kollegan Kari Jaakkola misstänkts ha gjort sig skyldig till så har jag låtit skildringen basera sig på polisens egna anteckningar vilket sammanställts till en tvångsmedelsbilaga som givetvis går att återfinna i sin helhet via nedanstående länk eller under fliken ”utredningar” där även mer material går att återfinna.
För att exemplifiera något ur tvångsmedelsbilagans innehåll så kan man bland annat ta del om polisens iver till att ta sig in i byggnaderna vilket föranledde en viss skadegörelse på dörrar, fönster och karmar, varpå detta faktum vittnar om en obefogad polisbrutalitet – man skall således icke göra sig skyldig till sifferslarv om man önskar ett adekvat bemötande. Man kan också läsa om fogden som ombads vänta tills dess att husrannsakan var avslutad – en grisfest som dom således icke fick deltaga i, vilket förmodligen förargade dom något enormt – en förargelse som dock förbyttes till ett glädjerus då tillträde gavs. Fogden kunde nu nyttja den makt kronan givit denne till att stjäla ens egendom samtidigt som dom skövlar hemmets prägel till den milda grad att det tar månader innan boplatsen ånyo känns hemmastadd.
Skador på entrédörr i Kopparberg efter polisär påknackning
Som sig bör så kräver insatsen en vederbörlig husrannsakan vars främsta intresse är att förnedra och skövla annans egendom – kan man därtill få med sig någon data och lagringsmedia så anses åtgärden vara fullbordad. Här nedan följer ett protokoll som upprättats av Elin Liljevalch vars roll är till att verka som platschef.
Husrannsakan Kristinevägen 4 – polisens noteringar.
INLEDANDE UPPGIFTER
Tisdagen den 18e september 2018 klockan 06.00 påbörjades reell och personell husrannsakan på̊ Kristinevägen 4 i Kopparberg. Auskultant
När husrannsakan påbörjades var Polismyndighetens Regionala Insatsstyrka, Region Bergslagen, på̊ plats med tre poliser. På plats var även poliserna Kenneth Eriksson-Åhl (platschef), Elin Liljevalch, Ulf Eriksson och Andreas Svenningsson från Ekobrottsmyndigheten.
Poliserna från den Regionala Insatsstyrkan gick först in i flerfamiljshuset och den aktuella lägenheten. När Jon Ersson var gripen anslöt poliserna från Ekobrottsmyndigheten.
Jon Ersson var anhållen i sin frånvaro och transporterades av poliserna Ulf Eriksson och Andreas Sveningsson till arresten i Örebro.
PLATSBESKRIVNING
Lägenheten låg på tredje våningen i ett flerfamiljshus. Huset var i stort renoveringsbehov och flera lägenheter var obebodda och enbart fyllda med skräp och bråte. Ytterligare en familj bodde i huset, på våning två.
Den aktuella lägenheten var i renoveringsbehov och boendedelen bestod av ett kök, ett sovrum, ett mellanrum och ett badrum. Därutöver fanns det ett obebott rum samt ett utrymme som användes som hall. (Se fotobilaga).
SYFTET MED HUSRANNSAKAN
Eftersöka föremål som är underkastat beslag/förvar samt utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen av brott.
BESLAG
Telefoner, dator, lagringsmaterial samt räkenskapsinformation hittades på olika ställen i lägenheten. (Se beslagsprotokoll samt fotobilaga).
HUSRANNSAKAN I FORDON
Nycklar till ERE 598 anträffades på diskbänken i köket. Beslut om husrannsakan i aktuellt fordon togs av åklagare Eva Grandestedt. I fordonet anträffades räkenskapsmaterial samt en anteckningsbok. (Se beslagsprotokoll).
SKADOR
I samband med att den Regionala Insatsstyrkan gick in i fastigheten gick ett fönster vid porten samt lägenhetsdörren sönder. Fönstret täcktes med plast av Thomas Dahlin från Securitas i Ludvika. Blecket på lägenhetsdörren byttes så att dörren gick att låsa. Detta utfördes av Björn Jansson på Lås och Säkerhet i Örebro.
ÖVRIGT
En bilnyckel kastades ut från våning 2 under husrannsakan. Polis från polisens Regionala Insatsstyrka såg detta och meddelade platschefen, Kenneth Eriksson-Åhl. Bilnyckeln gick till en bil av märket Mercedes. Någon bil av det märket fanns inte i närområdet kring fastigheten. Nyckeln togs i beslag av Åklagare Eva Grandestedt. (Se beslagsprotokoll).
AVSLUT
Husrannsakan avslutades 09.42. Lägenheten låstes och nycklarna tog platschefen Kenneth Eriksson-Åhl med till Örebro för att överlämna till arresten.
/I tjänsten, krinsp Liljevalch
Polisen upprättade även en skiss över lägenhetens planlösning.
Täby Velanda
Aktionen var samordnad vilket innebar att minst sju kravalpoliser från regionala insatsstyrkan stormade hemmet i Örebro vars syfte var att inhämta sambon Theres Melin som för tiden för aktionen var 23 år och ostraffad – att hon sedan varo alena och låg och sov ansågs ej vara någon förmildrande omständighet utan polisen brukade givetvis mer aggressivitet än vad situationen krävde. Dessa ynkryggar ansåg väl henne utgöra ett hot mot deras liv och hälsa.
Likt en mordplats skulle gården i Täby Velanda spärras av. I avspärrningsprotokollet så kan man utläsa att avspärrningsbeslutet fattades av ekobrottsmyndigheten 2018-09-17 klockan 15:14, det vill säga dagen innan tillslaget, varav beslutsfattaren var åklagaren Eva Grandestedt som också fattade beslutet om att häva avspärrningen dagen efter, vilket skedde klockan 11:05 – då ansågs sig regimen ha lekt klart. Avspärrningen påbörjades rent fysiskt 2018-09-18 klockan 06:38 och den som höll i taktpinnen var Thomas Hörnfeldt varpå denne dirigerade Haile Palm från EBM Uppsala samt ekorevisor Ola Svärd. Inte att förglömma är den nya arbetsmetodiken där kronofogden näst intill alltid skall närvar i dom polisiära insatser och denna myndighet representerades av kronofogden Morgan Hed – en minst sagt vidrig människoskapelse. Mitt förakt mot Morgan Hed grundar sig i tidigare erfarenheter där denne på ett minst sagt motbjudande och nitiska sätt bedriver sin maktutövning. Det undkommer föga någon om denna herres stora förtjusning till att plundra och förnedra dom skuldsatta. Det är förövrigt personer som Morgan Hed som lider brist på mänskligt rättspatos som oftast drabbas av kosmiska nederlag, vilket naturligtvis glädja mig enormt. Dom högre makterna skipar således den tillvaro som dessa as förtjänar.
Vitvaror och en luftvattenvärmepump som stals av kronofogden Morgan Hed.
man märker tydligt vad som påkallar poliskonstaplarnas nobla intresse, för det är inte enbart papper och pärmar som väcker intresse då manschettbrottslighetsutredningar skall genomföras. I ett protokoll som återfinns i tvångsmedelsbilagan så kan man tydligt se vilka direktiv åklagaren Eva Grandestedt givit till sina undersåtar.
Direktiven lyder enligt följande. Husrannsakan skall genomföras dels i bostaden, dvs i byggnad på fastigheten med adress Täby Velanda 506 i Örebro samt i övriga byggnader på samma fastighet såsom gästhus, förråd och ladugårdsbyggnader för att där eftersöka telefoner, datorer, lagringsmedia, eller andra datamedia. Av intresse äro även bankdosor, nycklar till bankfack, bokföringsmaterial och räkenskaper så som anteckningar, dokument, avtal eller andra handlingar som rör bolagen som är aktuella i ärendet.
Ett husrannsakningsprotokoll upprättas också över fastigheten Täby Velanda och där kan man läsa att insatsen påbörjades 2018-09-18 kl. 06.00 i syfte att eftersöka de i sin frånvaro anhållna Jimmy Wahlqvist och Theres Melin och att säkra fastigheten för reell husrannsakan. Uppgifter fanns på morgonen om att den i sin frånvaro anhållne Jon Ersson befann sig på annan adress – därav så viste polisen mycket väl att sambon varo alena, men trots detta så fodrades inhämtandet göras av kravallutrustad polis. Man kan inte nog betona kräkens feghet. Därtill så kan man ta del av att en personell husrannsakan genomfördes av regionala insatsstyrkan Bergslagen, vilket skedde under ledning av inspektör Daniel Yazdanian.
Vidare står det att fastigheten består av 3 boningshus, ett vitt en- och halvplans med källare med tillhörande garage och förråd på ömse sidor (fastighet nr 1) som beboddes av Jon Ersson och Theres Melin, ett gult en- och en- och en halvplans obebott boningshus (fastighet nr 2) samt ett rött en-och en halvplans hus av mindre storlek (fastighet nr 3) som beboddes av Jimmy Wahlqvist. Förutom detta så fanns där en förrådslänga och en lada på fastigheten.
I fastighet nr 1 anträffades Theres Melin samt en hund och i fastighet nr 3 anträffades Jimmy Wahlqvist och hans 15-åriga son. Hunden transporterades in för tillfällig förvaring hos polisen Örebro för att senare överlämnades till anhörig och Jimmy Wahlqvist son överlämnades till sin styvfar som kom till platsen. Melin och Wahlqvist transporterades cirka kockan 07:05 till polishuset i Örebro, vilket skedde av Regional Insatsstyrka.
Samma tid så anländer kronofogden Morgan Hed med kollega i syfte att verkställa utmätning mot Jon Ersson. Morgan Hed ombeds dock avvakta till dess att husrannsakan var avslutad.
I samband med gripandet av Theres Melin och Jimmy Wahlqvist så uppstod skador på entrédörrarnas dörrfoder på fastigheterna nr 1 och 3. Inga nya skador uppstod på fastighet nr 3. Samtliga dörrar gick att stänga och låsa med nycklar som omhändertagits.
Husrannsakan påbörjades på fastigheten Täby Velanda 506 och fastighet nr 1 kl. 06.38 av It-forensiker Lars-Åke Edlund och Thomas Birath, kommissarie Thomas Hörnfeldt, inspektör Haile Palm och ekorevisor EBM Ola Svärd. Ola Svärd närvarande som sakkunnig i ärendet. Efterhand kl. 08.30 anslöt sig kommissarie Ulf Eriksson, inspektör Andreas Sveningsson och inspektör Sofia Lovén.
I fastighet nr 1, så uppfattades ett av rummen på våningsplan 1 såsom ett kontor. I övrigt bestod våningsplan 1 av hall, kök, skafferi, gästrum, vardagsrum och WC. Våningsplan 2 bestod av 3 sovrum, allrum, toalett/ dusch och s.k. kattvind. Källarvåning bestod av allrum, vinkällare, bastu, förråd, gym, tvättstuga och pannrum.
Fastighet 2 bestod av en obebodd fastighet i sämre skick. Fastigheten hade två våningar och på nedre plan anträffades ett antal pärmar och plastfickor med bolagshandlingar och på övre planet fanns två stationära datorer och en kartong med diverse handlingar.
Fastighet 3 var en mindre en-och en halvplans hus med endast 1 rum på nedre planet och ett loft på övre planet. Rummet på nedre planet utgjorde både sovrum och allrum. På loftet fanns en sovplats samt ett litet kök/pentry.
Husrannsakan avslutades kl. 11.05 och nycklar till fastigheten nr 1 och nr 3 överlämnades till kronofogden Morgan Hed med syfte till att denne skulle verkställa sin förrättning. Efter utfört tjuveri så återlämnade Morgan Hed nycklarna till inspektör Christian Djerf, vilket skedde klockan 15:00.
En del av polisstyrkan kostade på sig att posera framför kameran.
På sidan 98 i tvångsmedelsbilagan så går det att återfinna ett mail daterat den 18 september 2018 klockan 15:15 med avsändare Daniel Yazdanian vilket skickats till Thomas Hörnfeldt, vars ämne var en redogörelse beträffande tiderna för auktionen Jon Ehrsson
Mailet lyder enligt följande.
Hej Thomas!
Tack för en bra morgon.
Du efterfrågade lite tider av mig för att kunna bifoga till ditt pm.
Täby Velanda
06:00 Påbörjad inbrytning, hus 1 & 2
06:01 Jimmy gripen
06:03 Theres gripen
06:05 Hus 1 & 3 sökta och säkrade.
06:09 Garage till hus 1 sökt och säkrad.
06:13 Ladorna sökta och säkrade.
Kristinevägen
06:00 Påbörjad inbrytning.
06:01 Jon gripen
06:03 Lägenheten sökt och säkrad.
Om det är ytterligare tidpunkter som du vill ha så säg bara till.
Mvh
Daniel Yazdanian
Inspektör
Regionala insatsstyrkan Bergslagen.
Hela förfarande och mailets utformning visar på en överdrift utan dess like. Den svenska polisen har blivit så amerikaniserat. Dom har fått både makt och utrustning vilket dom ej är sena med att bruka. Dom känner således ett stort behov till att nyttja sina befogenheter till fullo – om så för ett ynka bokföringsbrott
Kari Jaakkola
Vid samma tidpunkt så gjordes det även en raid – om än i en mindre omfattning på adressen Latorp 354 i Vintrosa för att där gripa kollegan Kari Jaakkola. Man önskade även att på denna adress eftersöka telefoner, datorer, lagringsmedia eller andra datamedia som exempelvis bankdosor. Av intresse var även nycklar till bankfack samt bokföringsmaterial och räkenskaper så som anteckningar, dokument, avtal eller andra handlingar som rör bolag där näringsverksamhet bedrivits. Beslutsfattaren var även i detta fall åklagaren, Eva Grandestedt. Närvarande vid insatsen var Max Jondelius, Aysegul Magnusson, Joakim Engberg, och Sofia Lovén som förmodligen agerade springschas.
I sedvanlig ordning så upprättas det beslagsprotokoll i en uppsjö vilket uppgick till tretton sidor med detaljerad information om allt ifrån pärmar till små lappar, varpå dess placering också varo intressant. Därtill så upprättas det ett par protokoll över husrannsakan – protokoll på protokoll, vilket avslutas med ett avrapporteringsprotokoll, enligt nedan.
Husrannsakan genomfördes på adress Latorp 354, Vintrosa, 2018-09-18 kl 06.15. På plats var M Jondelius, A Magnusson samt Daniel Rådesjö. Transport av anhållne i utevaro Kari Jaakkola utfördes av J Engberg och S Lovén.
Vidare så framgår det i polisens notering att dom Innan tillslaget hade information om att Kari Jaakkola befann sig på det nedre våningsplanet i byggnaden. Det visade sig dock vara felaktigt då det var en annan familj som bodde på nedreplan, mannen i familjen identifierades som Anders Klanghammar. Det visade sig att Kari Jaakkola bodde på våningsplan nummer två. I lägenheten befann sig förutom Kari Jaakkola, dennes dotter på elva år samt en hund. Transportpatrullen transporterade Kari Jaakkola till polishuset i Örebro, varpå hans dotter och hund transporterades till mamman.
I samband med att Kari Jaakkola lämnade lägenheten tog han med sig sin plånbok. Från plånboken plockade Kari Jaakkola fram ett bankkort tillhörande Jimmy Wahlqvist. Kari Jaakkola berättade att Jimmy Wahlqvist hade tappat kortet i bilen. Bankkortet fotograferades och lämnades kvar i lägenheten, vilket skedde efter en överenskommelse med Kari Jaakkola. På fråga berättade Kari Jaakkola att han körde en Bmw som stod parkerad på gården, regnr FUN 592. Kari Jaakkola överlämnade bilnycklar samt lägenhetsnycklar som sedermera har återlämnats till denne på polisstationen där dom lämnats in bland hans tillhörigheter.
Vidare så står det att lägenheten består av fyra rum samt kök och badrum, vilket hänvisas till en skiss. På fråga uppgav Kari Jaakkola att det inte fanns något förråd till lägenheten. Husrannsakan genomfördes således i lägenheten och merparten av beslaget anträffades i kontorsrummet och i köket. Beslaget bestod av handlingar samt IT-beslag. Husrannsakan i lägenheten avslutades klockan 10:10.
Efter beslut av Kå E Grandestedt genomfördes också en husrannsakan i en personbil som enligt Kari Jaakkola disponeras av honom. Han överlämnade bilnycklar så att husrannsakan kunde genomföras i bilen. I bilen anträffades handlingar samt en läsplatta. Tvångsmedelsbilagan innehåller även en skiss över Kari Jaakkolas bostad där även delar av möblemanget är inritat. Att polisen gillar att fota råder det ingen tvekan om då fotodelen i den delen består av femton sidor.
Fortnox
2018-11-28 klockan 10:10 så genomfördes en husrannsakan i Fortnox lokaler på Bollgatan 3B i Växjö för att där eftersöka Sie-filer, grund- och huvudbok samt räkenskapshandlingar för bolagen 556409-2392, ByggNu I Örebro AB 556975-2693, S&N Konsult AB 556772-4983, VVS Bygg & Pellets i Kopparberg AB 556936-7849, OK Omsorg i Örebro AB 559053-1199, Delius i Örebro AB. Husrannsakan utfördes av Christian Djerf, Jonas Virdegård och Johan Stålgren som är IT forensiker.
Det skall tilläggas att denna lilla historia har sitt ursprung ända tillbaks till 2016-10-06 klockan 10:30 då Christian Djerf med kollegan Ola Svärd efter ett beslut av åklagaren Eva Grandestedt dundrar in i Fortnox:s lokaler för att där eftersöka material som kan ha betydelse för utredning av brott. Misstänkt person var då Kari Jaakkola med firman RMI Projekt AB. Intresset för husrannsakan var fokuserat på grundbok och huvudbok samt behandlingshistorik på samtliga fakturor med eventuellt tillhörande underlag från januari 2015 och framåt. Vidare önskades information om vilka tjänster som bolaget använt sig av, samt eventuella avtalsunderlag för dessa tjänster med angivande av vem eller vilka som tecknat dessa för bolagets räkning samt till vem eller vilka Fortnox skickar fakturor för tjänsterna till.
Gripandet den 18 september 2018 har således föregåtts av nästan två års utredning och kostat skattebetalarna tiotals miljoner – uppskattningsvis närmare 30 miljoner kronor, vilket är en kostnad som polismyndigheten uppenbarligen anser sig vara försvarbar. Det hela började med misstankar om bokföringsbrott, vilket kollegan skulle ha gjort sig skyldig till. Den initiala brottsmisstanken är i enlighet med svensk lagstiftning berättigad till att utreda, men då utredningen mynnar ut i personförföljelser så är vikten av att gå till torgs av betydande vikt – speciellt med tanke på att förfarandet blivit till ett modus inom polisorganisationen.
Skillnaden mellan tingsrätten och hovrätten är att man i första instans beredes möjlighet till att komma till tals, vilket också bandas, medan man i hovrätten förseddes med yppandeförbud. Meningen är att hovrätten gemensamt med dom tilltalade skall ta del av bandupptagningarna från tingsrätten, men då hovrätten bara månader innan huvudförhandlingen beslutade med stöd av 51 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken att den vid tingsrätten inspelade muntliga utredningen nu skall presenteras genom hänvisning, så ger det utrymma för att så ej har skett. Hovrättsförhandlingen var således inget annat än ett spel för galleriet – en teaterföreställning där kammaråklagarna Catharina Linné och Louise Helleday ostört kunde hålla sina monologer. Att referenten Ulrika Tyrén som var den enda pålästa i målet, vid rättegångens andra dag meddelade förhinder till att deltaga i målets fortsatta handläggning gör ju inte saken bättre. Detta faktum innebar nu att domstolen inte var fulltalig, vilket föranledde att man var helt i händerna på den nyckfulla ordföranden, Henrik Jonsson – detta servila as som satts till att döma.
Jag hävdar med all bestämdhet om att rättegången var riggad – förutbestämt till att infria åklagarnas önskan om att tilldela mig ett straff om 3,5 år. Det som talar för mitt konstaterande är – förutom ovannämnda omständigheter – förfarandet om att överprövningen lottas ut på en avdelning och rotel, vilket även gjordes i detta fall. I hovrättens dagboksblad så kan man ta del av en notering som gjordes 2020-06-28 där målet omfördelades från avdelning 2, rotel 21 till samma avdelning men rotel 23, vilket är en omständighet som inte kunnat förklaras. Än mindre så saknas adekvata motiveringar till en fällande dom och för att ge en förståelse för mitt påstående så bereds ni nu tillfälle till att ta del av den mycket detaljerade slutplädering som hölls i hovrätten.
Slutplädering
Slutpläderingsanteckningar avseende Jon Ersson i Göta hovrätt den 29 september 2020
Bedrägeridelen
Jag ska börja med att kommentera vad åklagaren sa i sitt slutanförande. Jon har handlat för 1,6 MKR och inte som åklagaren påstår 3 MKR.
Varför beställningarna sker genom bolag har Jon förklarat på det sätt som bl.a. framgår av tingsrättens redovisning på sidan 76:
”Skälet till att beställningarna som skedde av Jon Ersson skulle faktureras ByggNu var att fastigheten på Ringvägen 1-25 på pappret stod på Oskar Svanström och denne kunde inte under byggtiden hantera momsen. När projektet var färdigställt skulle fastigheten på Ringvägen paketeras i ett bolag som heter Klastorp i Kopparberg AB, vilket skulle ha lokalhyresgäster som var mervärdeskatteskyldiga. ByggNu skulle fakturera Klastorp i Kopparberg AB som skulle ägas av Jon och Kari Jaakkola tillsammans. Den ingående skatten har inte ByggNu yrkat avdrag för.” Dessa planer kom att ändras som vi kommer redovisa.
När det gäller åklagarens påstående att Jon företräder bolagen, tillsätter målvakter, plundrar Bygg Nu och att det funnits gemensamma intressen med medtilltalade skall dessa påståenden till att börja med bedömas utifrån att åklagaren frånfallit påståendet om brottsplan den här delen.
Även om domstolen kommer fram till att Jon skulle ha förstått vad som pågick i de olika bolagen ger utredningen, mot Jons nekande, inte tillräckligt stöd för att Jon har agerat tillsammans och i samförstånd med de andra personerna. Och har den här rättegången visat någonting så menar jag att man knappast kan säga att det är en slump att Jon varken handhaft bokföring eller haft tillgång till bankdoser eller bankkonton. Det är värt att upprepa att Jon nämns två gånger i chatten som återfinns i tilläggsprotokoll 1 sid. 88 ff. mellan Magnus och Karri. Jag påminner även i detta sammanhang att det av HAK:en framgår att av totalt 255 samtal avser 103 samtal bygge och Jon nämns inte en enda gång. Vidare kan det konstateras att Jon inte vid en enda tillfälle beordrar, ger instruktioner eller anvisningar till varken Jimmy eller Karri att göra något.
När det gäller köken skulle Bengt Reinus betala av de 100.000 kronor som flutit in från Migrationsverket. Jons utgångspunkt har alltså varit att köken var betalade, på grundval av Bengt Reinus sagt under förundersökningen. Märk väl att Bengt Reinus hade täta kontakter med Johan Vogel.
När det gäller bestridandet av fakturan som avhandlats med Svanström avser den bortforsling av jordmassor som utförts av Jon och Johan. Närke Frakt har felaktigt debiterat S&N då Närkefrakt förväxlat Jons och Johans arbete med det arbete som utfördes av Karri och Jimmy. Detta förklaras och kommenteras av Jon i hans förhör. Vi kan även vara överens om att Närke Frakts representanter inte är hörda i målet.
Samtalet med Theres avser beställning av bleck/järnplåtar och kantiner (så även saxar och stekspadar) till cafe´et som de skulle öppna på Opera på Skäret. Beställningen är gjord på Snabbgross för ett totalbelopp om ca 3000 kr som är betalt. Cafeét skulle öppnas i samband med Kopparbergsmarknaden, vilken äger rum den sista helgen i september 2018. Jon hänvisar till sina förhör.
Beträffande påståendet att Jon har engagemang i bolagen som stått som formella beställare av varor som är aktuella i bedrägeridelen måste jag hänvisa till det som behandlats och kommer att behandlas i den s.k. EKO-delen.
Åklagaren säger att det inte finns något som tyder på att Jon ska ha stått utanför aktuella bolag.
Med anledning härav önskar jag hänvisa till andra delar i FUP:en som hanterar EKO-delen. Jimmy påstår sig sköta bokföringen och allt pappersarbete (HAK s. 567 m) medan Jon anser att det är Karri som är revisorn. Av samtalet mellan Jimmy och Jon (HAK s. 565 ff. och 648) angående Delius framgår att Jon lånat 20.000 kr från Delius medan Karri använder Delius pengar till att bl.a. betala elräkningar som avser Kristineplan. Vidare framgår att Jimmy anser att Jon är skyldig honom 10.000 kronor utifrån det perspektivet att Karri ska ha den andra hälften. Min slutsats är att Jon varken får lön eller andra ersättningar från Delius utan han lånar pengar från Delius som Jimmy anser att han och Karri ska dela på, eftersom de är hälftenägare. I inledningen av samtalet talar Jon med Jimmy om att det är deras bolag, d.v.s Delius ägs av Karri och Jimmy. Av de avlyssnade samtalen uttalar sig Jon med bl.a. följande uttryckssätt: ”bolaget åt er” och ”som ni har kört i botten” samt ”Ni fakturerar en jävla massa”.
Beträffande påstående om likgitighetsuppsåt kommer jag efter EKO-delen bemöta det påståendet då det inte går att utesluta att ett sådant påstående infinner sig även i EKO-delen.
Bedrägeridelen
Innan jag börjar mitt försök att övertyga hovrätten att tingsrätten dömt rätt i bedrägeridelen vill jag framföra och repetera några sakomständigheter som har framkommit under tingsrättsförhandlingen för att på så sätt öka förståelsen för det som kommer att argumenteras för. Jag har tagit fram underlag för den genomgången som jag nu ska dela ut.
1) Balans- och resultatrapporterna under perioden 20140101-20181231 har sammanställts av Lars Andersson på Almby Ekonomibyrå, som hördes i tingsrätten. Dessa avser Jon Ersson och utvisar hans tillgångar och skulder respektive hans intäkter och kostnader. Rapporterna utvisar, påstår vi, att Jon Ersson inte varit på obestånd. Uppgifterna har lämnats i tingsrätten och sammanställningarna som nu lämnas in utvisar frånvaron av obestånd.
2) Fastigheterna är lagfarna hos Konstmästargatan AB som Jon har tillsammans med tandläkaren Michel Deaibes. Eftersom detta förhållande inte kunde vitsordas från åklagaren har vi tagit fram registreringsuppgifterna från Lantmäteriet som tillsammans med vittnesuppgifterna från Michel Deaibes och Jons uppgifter styrker påståendet om ägandet.
3) Arvsredovisning har upprättats med stöd uppgifterna ur FUP och sammanställts i Excell. Av den övre raden framgår vad Åke Persson har fört över till Brita Svanströms konto i Handelsbanken, nämligen 1.258.000 kronor. Dessa medel utgör en större del av arvet efter Jons pappa. Åke Persson har förvärvat fädernegårdarna för 1.460.000 kronor. Köpeskillingen har betalats i 6 poster om totalt 1.258.000 till Brita Svanström och en post om 202.000 till Konstmästargatans Fastighets AB. Härefter har det från Brita Svanströms konto förts över pengar till Karri Jaakkolas privata konto i 4 poster med totalt 251.500 kronor, som använts till Jons byggnationskostnader. Av arvspengarna så har det betalats fakturor till leverantörer genom S&N Konsult (149.848 kr), VVS Bygg (33.201 kr) och Delius (31.247 kr) med sammanlagt belopp på 214.296 kronor. Härutöver har det betalats fakturor avseende bl.a. det återgivna samtalet med Larssons Maskiner, som avser en grävmaskin (fångeshandlingarna ges in). Den totala summan för betalade fakturor per 2018 uppgår till 378.400 kronor. Av de redovisade pengarna som kommer från arvet har Jon använt 818.832 kronor till att betala för inköpta varor och tjänster som gått till de olika fastighetsprojekten. Jon har haft både förmåga och vilja att betala. Han har handlat utan brottsligt uppsåt och hans bristande betalningsförmåga har endast varit tillfällig och dessutom utanför hans kontroll. Lånet från Abbe Kurt, som han bekräftat i förhör, om 1.000.000 kronor visar dels på frånvaron av obestånd med hänvisning till att Jon hade förmåga att låna och på betalningsvilja med hänvisning till att Jon använt de lånade pengarna till att betala fakturor på sätt framgår av framför allt Storsvanenlistan.
4) Brevet till Mona Eriksson på Länsförsäkringar i Bergslagen är ett omtalat brev som Jon hjälpte Jasmine Eriksson och Robert Olsson med att skriva eftersom Jon haft kontakt med Länsförsäkringar på grund av att nämnda två personer är döva. De hade fått ett lånelöfte till att förvärva fastigheten Götarsvik 1:18 som Jon och Johan Svanström skulle bygga. Till detta byggprojekt lånade Jon ut ca 1,5 MKR enligt den s.k. Storsvanenlistan i IT bilagan s. 575. Brevets innehåll och ritningen har legat till grund för utlåningen.
5) Avbetalningsavtalet med Wasa Kredit visar att det är fråga om en grävmaskin och att Jon från arvet betalat en kontantinsats på 75.000 kronor och så även mervärdeskatten om 93.750 kronor, vilket framgår av arvsredovisningen. Sistasidan utvisar samtliga 35 betalningar som skett efter att kontantinsatsen erlades. Samtliga åtaganden är reglerade såvitt avser grävmaskinen som har använts i byggprojekten. Jon hade således en affärsrelation med Larssons Maskiner under hela betalningsperioden från 20171019-20200831. Handlingarna och betalningarna åberopas till utvisande av Jons förmåga och vilja att göra rätt för sig. Jon har aldrig varken beställt eller köpt gräsklippare av Larsson Maskiner varför åklagarens tolkning av det återgivna samtalet mellan Jon och Larsson att detta skall ha syftat till att Jon försökt att lura till sig gräsklippare kan bortses från.
6) Av de 6 ingivna uppgörelserna med tidigare fordringsägare framgår att dessa leverantörer inte har några krav gentemot Jon. Ytterligare sex motsvarande överenskommelser har ingåtts och nästa vecka kommer dessa och eventuellt ytterligare överenskommelser att ges in. Glasmek i Osby och Bohle Scandinavia har vägrat ta emot betalning och samtidigt avstår de från att framställa krav. Värlinge gamla Mejeri har gått i konkurs och den är avslutad, varför någon betalning inte kan göras. Med de kvarvarande 18 fordringsägarna har Jon fört långtgående diskussioner. Denna redovisning avser samtliga 33 fordringsägare enligt tingsrättens dom.
Märk väl att stora delar av utredningen handlar om att Jon jagar pengar och är irriterad på de personer som inte betalar räkningarna, trots att han lånat ut pengar till dem, för att de ska kunna betala räkningar som har sin grund i Jons beställningar av varor.
Jons besvär med Migrationsverket och deras bristande betalningsmoral kan inte nog poängteras och Jons påstående är att han inte bara väntat på dessa pengar utan även att han blivit lurad av Bengt Reinus. Jons absoluta önskemål är att dessa pengar oavkortat ska gå till att betala utestående fordringar för vilka han påtagit sig ett personligt betalningsansvar.
På samman sätt har Jon på goda grundar haft skäl att utgå från att Brita Svanströms dotter och måg, Jasmine Eriksson och Robert Olsson, skulle hos Länsförsäkringar Bank erhålla ett byggkreditiv för att kunna bebygga fastigheten Götarsvik 1:18 . Paret hade sålt sin lägenhet i Stockholm efter lämnat lånelöfte från banken för att bo hemma hos Johan och Brita under byggtiden. Lånelöftet och korrespondensen med banken finns i Jons dator, dels på mejlen och sparat på hårddisken. Banken tog tillbaka sitt löfte med motiveringen att de inte ville finansiera ett lösvirkeshus. Vi hänvisar till brevet till Länsförsäkringar och Mona Eriksson.
På grund härav byggdes en övervåning (bildmaterial återfinns i FUP:en) på deras hus, vilket finansierades via Jon. Riksmäklaren gjorde en ny värdering av Britas och Johans gård som skulle tjäna som säkerhet för ett nytt lån hos Handelsbanken i Frövi, vilket skulle lösa Jons fordran som då uppgick till ca 800.00 kronor. Det hela dröjde på grund av förhalade förhandlingar med banken. Byggnationen av övervåningen fortsatte och Jon lånade ut ytterligare pengar, som han var övertygad om att han skulle få tillbaka så fort det löste sig med banken. Jon visste också att hans arbete och finansiering var en förutsättning för det lånet. Jons fordran uppgick till slut till över 1,5 MKR.
Jons ekonomiska besvär med Migrationsverket och Johan Svanström framgår av de i målet aktuella listorna Storsvanenlistan och Frontlinelistan. Ur Storsvanenlistan (s. 575 ff i IT del 1) kan utläsas att Jons fordringar uppgår till ( ”åter/svanen” 1.536.676 vilket ska dras mot ”utlägg/svanen” 369.200 och därtill kommer ”Fakt belopp 50%” 159.118 kr på sidan 575, 123.235 på sidorna 576-577 och 232.464 kr på sidorna 578-579) inalles 1.682.239 kronor. Ur Frontlinelistan (s. 30 ff i Tiläggsprotokoll 3) kan utläsas att Jon har en fordran på 3.216.111 kronor om han inte förvärvar fastigheterna, eftersom det är detta belopp som ska gå i avräkning mot 5.860.041 som utgör fastighetspriset inklusive utlägg; efter slutlig avräkning har parterna enats om att Jon erhåller Klastorp och Repslagaren för 2,9 MKR i ett för allt. Härtill kommer att Jon hade en fordran med anledning av de förlikningsöverenskommelser som ingåtts mellan Frontline och Migrationsverket. Fordran uppgår till (100.000+438.336=) 538.336 kronor efter utomrättsliga uppgörelser, varvid ursprungsfordringarna var (307.460+634.596=) 942.056 kronor. Bengt Reinus har bekräftat riktigheten i påståendet att det naturligtvis är Jons pengar.
Av dessa fakta kan ovedersägligen konstateras att Jon vid tidpunkten för sitt frihetsberövande hade fordringar på (1.682.239+538.336=) 2.220.575 kronor utöver fordringarna om 3.216.111 kronor. Utestående fordringar om 2,2 Mkr täcker som var och en kan konstatera av Jon beställda och ej betalda varor exkl. mervärdeskatt på 2,2 Mkr. Märk väl att Jon har betalat Karri och Jimmy för i ByggNu beställda varor (se Wahlbukenlistan 169.260 kr och RMI-listan 214.000 kr = 383.260 kronor), vilket gör att Jon har haft fog för att anse att han kunde betala utestående obetalda räkningar såvitt avser av honom beställda varor uppgående till ca 1,8 Mkr.
Jon har även pekat på den omständigheten att Storsvanlistan utvisar att Jon i direkt anslutning till beställningarna lånat ut pengar till Johan Svanström för att denna ska betala för av Jon beställda varor, vilket ej i förekommande fall har skett på grund att Johan uppenbarligen använt pengarna till annat. Hela Storsvanenlistan och de andra listorna går att verifiera med i förundersökningen förekommande bankkontoutdrag.
Försvaret påstår att åklagaren inte vederlagt Jons påstående att han haft viljan att betala av honom beställda varor och att han på goda grunder har haft skäl att vara övertygad om att han haft förmågan att betala. Härtill kommer att Jon aldrig försökt att dölja varken sitt namn, sin privata mejladress och/eller sitt telefonnummer. I minnet ska även hållas att han de facto betalt lejonparten av alla varor som han har beställt. Att Jon initialt har varit förhindrad att lösa sina resterande utestående skulder till i målet aktuella fordringsägare är inte förvånade med hänvisning till att Bengt Reinius fört Jon bakom ljuset när det gäller Jons pengar som Bengt Reinius erhållit från Migrationsverket. Efter det att Jon släpptes från häktet har Bengt Reinius löst sina skulder och fastighetsaffärerna har löst sig, med följd att Jon under mellantiden efter tingsrättens dom och prövningen här i hovrätten kunnat lösa sina mellanhavanden med de i tingsrätten omnämnda fordringsägarna på sätt vi redovisar här i hovrätten.
När det gäller Tandläkaren Michel Deaibes och Konstmästargatans Fastighets AB och fastigheterna Ringvägen/Ställberg 1:64, Kristineplan/Klastorp 26 och Ställdalsvägen/Repslagaren 8 har vi hänvisat till HAK s. 585-589, s.638-640, s.681-683 och 726-727 till utvisande av att beräkningen av hyresintäkter (s. 683 f i IT 1) och finansiering avseende aktuella fastigheter, Jons affärsrelation till Michel och dennes avsikt att fastigheterna ska placeras i Konstmästargatan; allt till utvisande av att Jon på goda grunder ansåg att han var såväl solvent och sufficient.
Ingen av alla målsäganden har självmant uppfattat att de blivit utsatta för påstådda bedrägerier. De flesta, men inte alla, har på direkt uppmaning av EBM framställt ekonomiska krav via åklagaren, vars engagemang inte har varit att ta miste på. Ingen har självmant polisanmält någon händelse. Mitt påstående är att leverantörerna uppfattat det som att det är fråga om obetalda fakturor och inte rena bedrägerier.
Mitt påstående är att eventuell misstanke om brott i så fall har frammanats av EBM. Vi har även kunnat höra att Jon till leverantörerna lämnat förklaringen till betalningsdröjsmålet nämligen att Migrationsverket dröjer med betalningarna. Förklaringen har först godtagits men inte efter det att EBM har hört av sig och påstått att fordringsägarna har blivit utsatta för bedrägerier.
Det naturliga är att ett brottsoffer hör av sig till polisen och anmäler brott när någon uppfattat att de blivit utsatta för brott. Flera av målsäganden är större aktörer och har givetvis rutiner för hur sådana situationer ska hanteras för att stävja framtida bedrägerier, stölder och andra brott. Att ingen av i målet förekommande målsäganden har gjort polisanmälan talar för att den påstådda brottsmisstanken har framkallats av EBM.
I HAK s. 422 säger Jon till Ellinor Rönnkvist på Borö-Pannan: ”SN Konsult har hand om renoveringarna efter Migrations… och vi har husen (egen fetmarkering)… som har hyrt ut till Migrationsverket och Migrationsverket är skyldig…oss över 1 miljon. Och så fort vi får den då ska vi betala till SN Konsult så att dom kan betala … eh… räkningarna.” Jons egen berättelse i rätten och under förundersökningen sammanfattas väl i detta samtal. Han skiljer på hans del i fastigheterna och vad som sker i bolagen i målet, som han inte är varken delägare i eller faktisk företrädare för. Samtalet talar med styrka för att Jons i målet lämnade berättelse är riktig.
Vid förhören med Bengt Reinus framkommer att han drar en skarp skiljelinje mellan kostnaderna för renoveringarna och hyresintäkterna. Skiljelinjen består i att hyresintäkterna ska avräknas mot köpeskillingen för fastigheterna på Kristineplan (Klastorp 26) och Ställdalsvägen 5 (Repslagaren 8) medan ersättningarna från Migrationsverket ”naturligtvis” ska gottskrivas Jon, såsom Bengt Reinus själv uttryckte det.
Från förhöret och den s.k. Frontlinelistan kan slutsatsen dras att Jon även avstått hyresintäkterna från Ringvägen till förmån för Frontline i syfte att de skulle gå i avräkning mot köpeskillingen.
Viktigast i denna del är att Jon inte kunde begära ersättning från Migrationsverket, eftersom avtalsförhållandet rent formellt var gentemot Frontline, varför som Bengt Reinus sa så framställde Frontline kraven för Jons räkning, eftersom Jon naturligtvis skulle erhålla ersättningarna från Migrationsverket.
Bengt Reinus påstod även under sitt förhör att han endast erhållit 60.000 kr efter avräkning för kostnader från Migrationsverket, vilken ersättning erhölls efter en stadfäst förlikning. När jag hänvisade till de båda åtgärdslistorna (den ena som Jon upprättade som återfinns i Tvångsmedelsbilagan s. 214 ff och den andra som Migrationsverket upprättat på basis av Jons lista som återfinns HP 2 s. 1693 ff) kunde vi konstatera att det ursprungliga kravet utifrån listorna och därmed besiktningen var 634.596 kronor. Förhöret med Bengt Reinus ger vid handen att det som betalas från Migrationsverket ska gottskrivas Jon. Bengt Reinus hävdade att Migrationsverket inte hade betalat något utöver de aktuella 100.000 kr, eftersom reparationerna inte var klara och verket inte skulle betala förrän det var färdigställt.
När jag konfronterade Bengt Reinus med sidan 1689 i HP 2, d.v.s. överenskommelsen med Migrationsverket som gick ut på att verket skulle betala ut 438.336 kronor, efter det att kreditfaktura på ursprungbeloppet hade skickats, kunde han inte riktigt minnas den överenskommelsen. Jag förklarade sedan att det av s. 1690 framgår att Migrationsverket bekräftar att betalningen av nämnda 438.336 kronor skedde till Frontline den 17 maj 2017, vilket Migrationsverket bekräftade med uppgift i sin fakturaportal. Det kunde inte Bengt Reinus dementera.
Det vi kan konstatera är att Bengt Reinus vilselett Jon och att Jon sent omsider erhållit pengarna som kommit från Migrationsverket, som Bengt Reinus i själva verket tillgodogjort sig/Frontline bakom ryggen på Jon.
Nu har allt reglerats med Frontline; fastigheterna är lagfarna hos Konstmästargatan AB som Jon har tillsammans med tandläkaren Michel Deaibes och Jons mellanhavanden med Bengt Reinus och Frontline har slutligt reglerats. De slutliga köpeskillingarna är för Repslagaren 8 var 1.100.000 kronor och för Klastorp 26 var 2.900.000 kronor.
Per idag har 976.515 kronor av 1.670.687 kronor, som motsvarar ursprungskravet av medgivet betalningsansvar, slutligt reglerats.
Påståendet är att Migrationsverket först efter en överenskommelse om prutning på kravet utbetalat ersättningarna, som avser Jons kostnader för renoveringarna, som varit nödvändiga för att återställa fastigheten. Skälet till Migrationsverkets betalningsansvar är att de som Migrationsverket upplåtit fastigheten till skadat fastigheten och Migrationsverket var skadeståndsskyldigt och detta oaktat påståendena om vanvård.
Om hovrätten kommer fram till att åklagaren närmat sig de beviskrav som uppställs menar jag att samtalet med Ellinor Rönnkvist på Borö-Pannan på sid. 422, förekommande listor över Jons transaktioner (RMI- s. 561 IT-bilagan 1, Storsvanen- s. 575, Walbuken- s. 587, Ryssarna s. 567, Samir s. 572, Fred & Hasse s. 601, Humle & Dumle s. 605, Jesper s. 607 och Frontlinelistan Tilläggsprotokoll 3 s. 30 ff.) och hans egen berättelse visar ett alternativt händelseförlopp som i vart minskar värdet av åklagarens bevisning ner till en nivå som innebär att ställda beviskrav inte kan anses vara uppnådda.
Jon har berättat att han satsat drygt 6,7 MKR under perioden 2014090120180918. Han har beställt varor som han till sin huvuddel har betalat. Han har förklarat att obetalda fakturor, som avser varor som han själv beställt, är han personligt betalningsansvarig för på civilrättslig grund. För de varor han nekat betalningsansvar är grunden för bestridandet att han inte beställt varorna. När det gäller Gymkompaniet och gymutrustningen, där skuldbeloppet uppgår till 54.907 kronor har Jon påtagit sig ett personligt betalningsansvar, vilket medgivande kvarstår i hovrätten.
När det gäller bedrägeripåståendet kan det konstateras att åklagaren i tingsrätten inte besvarat min inledande fråga om det är ett avtalsbedrägeri eller ett uppfyllelsebedrägeri som görs gällande. Nu har gärningspåståendet ändrats i förtydligande riktning och det anmärks särskilt, utan skyldighet därtill, att åklagaren påstår avtalsbedrägeri och åklagaren har av naturliga skäl frånfallit påståendet om brottsplan i denna del.
Till skillnad från ett avtalsbedrägeri är dispositionen i ett påstått uppfyllelsebedrägeri själva utbetalningen eller utlämnandet av varan och därmed inte ingåendet av själva avtalet. Vid ett avtalsbedrägeri kan skadan inte beräknas till ett högre belopp än det negativa skadeståndsintresset, varför säljarens vinst, eller som det brukar uttryckas den uteblivna vinsten, inte ska beaktas vid beräkningen av skadan. (Vid ett uppfyllelsebedrägeri kan det positiva kontraktsintresset beaktas.) Eftersom åklagaren numera frånfallit påståendet om brottsplan kan Jon endast dömas för sitt eget handlande enligt ett ordinärt gärningsmannaskap.
Försvarets utgångspunkt är att alltså att det är ett avtalsbedrägeri som görs gällande. Skadan kan inte överstiga inköpskostnaden exklusive mervärdeskatt. Det finns en tidsperiod angiven som sträcker sig över en längre tid trots att brottet sannolikt påstås ha fullbordats vid själva beställningstillfället. Att göra en delbetalning i syfte att hålla säljaren och en konkurs på avstånd skulle i nu aktuella fall ske efter själva dispositionen, d.v.s. ingåendet av själva avtalet, varför det inte kan vara fråga om bedrägeri om det utpekade vilseledandet inträffar efter avtalets ingående. Om vilseledandet kommer efter dispositionen är det inte bedrägeri.
Avgörande är om kontrahenten hade ingått avtalet om denne hade kunskap om de rätta förhållandena, d.v.s. verkligheten vid själva beställningstillfället. En person kan vara vilseledd om verkligheten; men märk väl att verkligheten kan förändras och personen kan då hamna i att ha en felaktig uppfattning om verkligheten, trots att det saknas ett vilseledande.
Det kan sägas finnas två sorters felaktiga uppfattningar om verkligheten. Den ena är p.g.a. ett vilseledande och den andra är p.g.a. att verkligheten har förändrats.
Rekvisitet ”vilseledande” är ett objektivt rekvisit. Om åklagaren vill mena att om det inte är ett avtalsbedrägeri så är det i vart fall ett uppfyllelsebedrägeri eller kanske ett till avtalsbedrägeri eller för all del ett nytt avtalsbedrägeri när parterna träffar avtal om nya avtalsvillkor om t.ex. betalningsanstånd och/eller delbetalningar; ja då uppkommer frågan om när och på vilket sätt åklagaren menar att vilseledandet har skett. Svaret är okänt!
Vidare kan den långa utpekade brottsperioden leda till frågeställningen om åklagaren inte under alla förhållanden hamnar i påståendet att dispositionen hamnar i tiden före det påstådda vilseledandet om påståendet om vilseledandet placeras i den senare delen av den utpekade brottsperioden.
Om så är fallet är det inte som sagt ett bedrägeri eftersom det då brister i kausalsambandet mellan vilseledandet och dispositionen. Om varan har utlämnats i tiden innan åklagaren påstår att vilseledandet har skett är det inte bedrägeri; vilket blir konsekvensen av om åklagaren lämnar påståendet att bedrägeriet är fullbordat vid beställningstillfället.
Två exempel som belyser frågeställningarna är målsägandeförhören med Maria Gustafsson från Menta Fönster AB och Stefan Boqvist (enskild firma?) som hördes måndagen den 25 mars 2019 i tingsrätten.
Maria Gustafsson berättade att hon förvärvat bolaget mot en köpeskilling vars storlek hon inte kunde precisera, men att köpeskillingen hade sänkts med hänvisning till att reskontran för kundfordringarna hade värderats till 50 % av bokfört värde. Hur den aktuella kundfordringen hade värderats framgick inte. Det innebär att hon rent teoretiskt kan ha betalat allt mellan 0 kr till fullt nominellt belopp för den utpekade tillnarrade varan. Inte heller kunde Maria Gustafsson redovisa hur mycket av alla kundfordringar som hade flutit in. Målsägande hade heller inget anspråk att framföra för någon förlust. Eftersom hon inte ingått avtalet kunde hon givetvis inte heller vara vilseledd. När, genom vem (vilken företrädare: inte vilket bolag) och hur vilseledandet påstås ha skett framgår inte av åklagarens talan. Det kan konstateras att det inträffat en rad olika omständigheter som inte var kända vid avtalstillfället, varför bedömningen av vilseledandet försvåras per se och särskilt när tidpunkten för påstått vilseledande är okänt.
Utmärkande för ett flertal av de påstådda bedrägerierna är att det har förts diskussioner om såväl delbetalningar som slutliga betalningar, varför det i flera fall förekommer nya betalningsvillkor. Detta talar enskilt mot såväl ett vilseledande som att det föreligger ett kausalsamband mellan vilseledande och disposition, eftersom det i så fall måste vara fråga om ett vidmakthållande av vilseledandet. Försvaret hävdar under alla förhållanden att åklagaren inte visat att det föreligger ett kausalsamband mellan varken vilseledande, disposition eller förmögenhetsöverföring.
Stefan Boqvist kunde konstatera att han inte erhållit betalt för en larmanordning som Jon hade beställt, varför han ville överlåta fordran till Nox Finans. Han påstod att finansbolaget inte ville belåna fakturan efter att ha undersökt bolaget ByggNu. Av bedrägeribilagan s. 1226-1229 framgår att Stefan Boqvist ingått avtal med Nox Finans om att fordran överlåtits till finansbolaget och att ByggNu med befriande verkan kunde betala till Nox Finans bankgiro 574-9700. Stefan Boqvist tillstyrkte även att det förekommit diskussioner om en överenskommelse i godo, till belopp som Stefan Boqvist inte kunde minnas, men under åberopande att han bara spelade med i diskussionerna, eftersom han vid det laget förstod att han inte skulle få betalt. Även i detta fall har det tillkommit omständigheter som förändrar förutsättningarna för bedömningen av påstått vilseledande oavsett om det skulle vara fråga om det ena eller det andra bedrägerialternativet. Försvaret hävdar under alla förhållanden även i detta fall att åklagaren inte visat att det föreligger ett kausalsamband mellan varken vilseledande, disposition eller förmögenhetsöverföring.
Åklagaren har i tingsrätten påpekat det självklara i sitt bedrägeripåstående, nämligen att målsägande inte förstått att de blivit lurade. Åklagaren har undantagslöst frågat hörda personer om det förekommit något som upplevdes som märkligt i samband med beställningarna. Om man förstår att man blir lurad och ända ingår avtalet är det inte fråga om ett fullbordat brott, men det kan vara fråga om ett försök. Frågan om försök har inte varit på bordet.
Om beställningen sker vid ett tillfälle och accepten vid ett annat tillfälle, alternativt en oren accept som senare följs av en accept, kan givetvis verkligheten ha förändrats under tiden på samma sätt som om det skulle vara fråga om ett uppfyllelsebedrägeri. Vidare har åklagaren genomgående ställt frågan om den uteblivna betalningen föranlett stor skada eller allvarligt försämrat Bolagets situation. Målsäganden och vittnen har med få undantag svarat entydigt nej på dessa frågor.
Som ytterligare ett argument för att Jon saknat uppsåt till påstådda bedrägerier har Jon som vi har kunnat konstatera fört över pengar till Johan, antingen genom att Åke fört över Jons arvspengar eller så har pengar förts över från OK Omsorg, innan Jon beställer aktuella varor avseende projektet Brandstorp. Matematiken och helheten kommer jag redogör för när vi slutför talan i den s.k. EKO-delen.
Brottsrubriceringen Grovt bedrägeri
Med anledning av att åklagaren i tingsrätten hänvisat till att EBM lämnat direktiv att vid upprepade brott alltid åtala för grova brott påstår försvaret att det är ett onyanserat synsätt. Högsta domstolen har i flera fall prövat frågan om upprepade bedrägerier ska rubriceras som bedrägeri av normalgraden eller som grovt bedrägeri. Följande rättsfall är av intresse.
NJA 2007 s. 973 som behandlar 25 tillfällen av bedrägerier avseende socialbidrag under 2,5 år.
NJA 2012 s. 886 p. 15 behandlar bedrägerier och bidragsbrott under 6 år och att ändrade förhållanden ej är anmälda.
NJA 2016 s.1143 som behandlar upprepade tillgrepp av väskor.
Svea hovrätts dom 12 december 2017 i mål B 2819-17; RÅ har sökt PT, avseende 53 fall av grovt bedrägeri.
NJA 2018 s. 378 avser frågan om tillverkning av ett stort antal falska identitetshandlingar vilket har ansetts som skilda brott och rubricerats som normalgraden.
NJA 2018 s.634 avser frågan om svårighetsgrad av upprepade skattebrott.
Omständigheten systematik är inte angiven som en kvalifikationsgrund för grovt brott och i detta fall torde inte omständigheten i detta mål kunna aktualiseras annat än som en straffskärpningsgrund enligt 29 kap. 2 § 6 BrB.
Av NJA 2018 s.634 p.20 framgår att HD anser att det finns skäl till viss restriktivitet vid bedömningen av vad som utgör ett systematiskt tillvägagångssätt även när den omständigheten utgör en särskild kvalifikationsgrund. En uppflyttning i svårighetsgrad innebär regelmässigt en repressionsökning och bör begränsas till de fall där omständigheterna är sådana att en ändrad rubricering framstår som motiverad. En inte önskad konsekvens av att upprepade och likartade brott bedöms som grova enbart på grund av det repetitiva tillvägagångssättet är att straffvärdet av varje enskilt brott av rimlighetsskäl ofta måste sättas lägre än vad som borde följa på ett grovt brott av den aktuella brottstypen. Det samlade straffvärdet av brottsligheten i dess helhet kan annars framstå som alldeles för högt. HD skriver vidare i p. 21 att ”Enbart det förhållandet att ett förfarande upprepas på likartat sätt bör alltså inte medföra att brottsligheten bedöms vara systematisk på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om grova skattebrott. Som regel bör det krävas någon form av brottsplan eller i allt fall att upprepningarna framstår som en påräknelig fortsättning på tidigare gärning eller gärningar.”
När det gäller att bedöma brott som grova med hänvisning till att de har skett systematiskt eller föregåtts av särskild planering framträder i praxis en tydlig återhållsamhet. För att sådana förhållanden ska föranleda gradhöjning bör det enligt Högsta domstolen ”normalt krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brottslighet.” Högsta domstolen ansåg inte att dessa förutsättningar var uppfyllda i aktuellt fall (NJA 2016 s.1143). Inte heller var omständigheterna sammantagna sådana att var och en av gärningarna skulle bedömas som grov stöld. Den förslagenhet som den tilltalade visat prov på och de i viss mån planmässiga och systematiska inslagen fick beaktas inom ramen för straffmätningen. Gärningarna bedömdes som stöld av normalgraden. Rättsfrågorna kring ”Delictum continuatum” behandlas i SvJT 2011 s. 495.
Vid prövningen av ett likgiltighetsuppsåt finns det framför allt tre rättsfall att utgå från, nämligen ”Den flyende rattfylleristen” NJA 2002 s. 449, ”HIV-fallet” NJA 2004 s.176 och ”Mopedmannen” NJA 2016 s.763.
Martin Borgeke skriver om dessa rättsfall i SvJT 2017 s. 93 under rubriken Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns.
I 2016 års rättsfall påminner HD om att prövningen ska ske med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen, dvs när affärshändelsen bokförs eller inte bokförs.
Vad åklagaren påstår att Jon gjort eller annan gjort eller inte gjort efter utpekat gärningstillfälle saknar alltså betydelse även för uppsåtsfrågan.
I p.22 i det s.k. Mopedmannen-målet anger Högsta domstolen att gärningsmannen normalt har varit likgiltig när han trodde, i betydelsen utgick från eller antog, att effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg. Detta innebär att vad gärningsmannen trodde, utgick från eller antog eller för all del inte antog- läggs till grund för en presumtion för eller emot uppsåt.
I JT 2016-17 s.122 har Suzanne Wennberg kommenterat Mopedmannen och framfört kritik mot att HD har använt vad gärningsmannen ”trott” om effekten eller gärningsomständigheten som utgångspunkt (presumtion) för om kraven på likgitighetsuppsåt är uppfyllda. Meningsutbyten mellan Borgeke och Wennberg har fortsatt.
För att avsluta detta avsnitt ska jag sammanfatta rättsfallen och nämnda artiklar med att säga att utgångspunkten för bedömningen av likgiltighetsuppsåtet är gärningsmannens beteende.
Avslutning
Varför fortsätter Jon att beställa och bygga trots att pengarna börjar sina på grund av att Migrationsverket vägrar att betala ut ersättningen och att Länsförsäkringar Bank tar tillbaka sitt lånelöfte avseende ett byggkreditiv?
1) Det utlovades ett byggkreditiv från Länsförsäkringar Bank till Britas dotter Jasmine och hennes man Robert för förvärv och iordningsställande av Brandstorp som då ägdes av Brita och Johan. Under byggtiden skulle Jon erhålla betalningar från Jasmine och Robert. Trots löftet kom parterna inte överens på grund av byggkonstruktionen. Jon har fordringar mot Johan i enlighet med Storsvanenlistan på sidan 575 i IT 1 som jag tidigare redogjorde för.
2) Jon har som vi förstår från förhöret med Bengt Reinus här i rätten vilseletts att tro att en förutsättning för att Migrationsverket skulle betala ut skadeståndsersättningen var att Jon iordningsställde lokalerna och på det sättet skulle styrka kostnaderna. Det har nu i efterhand visat sig vara fel, eftersom Bengt Reinus tillnarrat sig pengarna bakom ryggen på Jon. Vi vet att det ursprungliga kravet var ca 1 MKR och att Migrationsverket betalade ut 538.000 kronor till Frontline för varor som Jon haft utläggen för. Hade Jon erhållit det som naturligtvis rätteligen tillkommit honom hade leverantörerna fått betalt.
3) Av uppspelningen ur HAK:en den 10 april 2019 framgick det tillsammans med förhöret med Michel Dieabes att bankfinansieringen förutsatte att fastigheten var uthyrd och att hyresintäkterna överensstämde med kalkylen på sidan 683 i IT1. Av kalkylen framgår att fastigheten till övervägande del skulle vara uthyrd under sommaren 2018, vilket den hade varit i vart fall i september 2018. Skälet till varför planerna inte kunde sjösattas vet vi. Michel kunde även berätta att han beträffande det gula huset (Repslagaren 8) hade förvärvat det från Bengt Reinus, efter det att Bengt påstått att Jon inte hade med fastigheten att göra. Vi vet att det fanns en avsiktsförklaring att även köpa det vita huset (Klastorp 26) från Bengt; vilket nu har skett. Michel har bekräftat att det finns ett kompanjonskap mellan honom och Jon och att avsikten hela tiden varit att aktuella fastigheter ska tillföras Konstmästargatan Fastighets AB efter det att Karri blivit utköpt. Vi vet att fastigheterna har tillförts Konstmästargatan
_________________________________________________________________
Slutplädering i den s.k. EKO-delen
Rubrikerna i min avslutande plädering är Allmänt, ByggNU och OK Omsorg, Privottabellen, Fastighetsprojekten, Påståendet om bokföringsbrott, Chatten, Konstmästargatan och tandläkaren Michel Deibes, Näringspenningtvätt, Faktisk företrädare och företrädaransvar samt Brottsplan och en därmed förenad Avslutning.
Allmänt
Att Jon inte har använt sig av bankkonton beror på att han inte medges att inneha bankkonton. Som hovrätten har kunnat konstatera är Jon mycket noga när det gäller att föra bok över hans utgifter, lån och övriga ekonomiska mellanhavanden. Det är lättare är få en bild av Jons totala ekonomi tack vare hans alla listor än om vi endast hade haft en mängd kontoutdrag. Dessa listor har Jon försökt dölja lika lite som sitt namn och telefonnummer av det enkla skälet att han tycker sig inte ha skäl att dölja något. Tvärtom är Jon stolt över det han har byggt upp; ett fint litet fastighetsbestånd.
Jon var 5,5 år när han kom till Sverige från ett barnhem där han hade växt upp i Teheran. Det enda han hade med sig var gångkläderna och en riskaka som han fick innan han lämnade barnhemmet. Han hade halva riskakan kvar när han landade på Arlanda, eftersom han inte visste när han skulle få en riskaka nästa gång. Det har både präglat och danat Jon som vi kan förstå.
Jon har som han själv berättade arbetat sedan tonåren och han är snarast en arbetsnarkoman och han är extremt intresserad av sina byggprojekt. Han är närmast lyrisk när han talar om sina projekt, men uppriktigt irriterad över att han inte får betalt från Migrationsverket för sina utlägg så han kan betala sina beställda varor.
Jon är däremot helt ointresserad av bokföringen och bankdosor, eftersom han menar att han inte har något ansvar för aktuella bolags bokföring och skötsel. Detta avspeglar sig väldigt tydligt i chatten och telefonavlyssningen; Jon talar inte om bokföring och bankdosor i HAK-bilagan och han varken förekommer eller omnämns, med två undantag, i chatten. Det är alltid Karri som ringer Jon om det handlar om underlag som Karri vill ha till bokföringen som han ansvarar för.
Jag ska även påminna om det jag sa i bedrägeridelen nämligen att Jimmy påstår sig sköta bokföringen och allt pappersarbete (HAK s. 567 m) medan Jon anser att det är Karri som är revisorn; det fick vi även lyssna till i onsdags förra veckan. I tingsrättsförhöret med Jon liknas Jimmy, som sköter dosan, med Stefan Ingves och Karri är arbetsledaren och får av Jon rollen som Martin Timmel. Av samtalet mellan Jimmy och Jon (HAK s. 565 ff. och 648) angående Delius framgår att Jon lånat 20.000 kr från Delius medan Karri använder Delius pengar till att bl.a. betala elräkningar som avser Kristineplan. Vidare framgår att Jimmy anser att Jon är skyldig honom 10.000 kronor utifrån det perspektivet att Karri ska ha den andra hälften. Min slutsats är att Jon varken får lön eller andra ersättningar från Delius utan han lånar pengar från Delius som Jimmy anser att han och Karri ska dela på, eftersom de är hälftenägare. I inledningen av samtalet talar Jon med Jimmy om att det är deras bolag, d.v.s. Delius ägs av Karri och Jimmy. (”bolaget åt er” och ”som ni har kört i botten” samt ”Ni fakturerar en jävla massa”).
Vid en genomgång av chatten och vid beaktande av Jons egna uppgifter tillsammans med vad som framkom under förhöret den 12 april 2019 med revisorn Lars Andersson kan vi konstatera att Karri och Jimmy inte bara är aktiva i för var och en av dem aktuella bolag utan Karri är påtagligt aktiv i samband med förvärv, bolagshandlingar, ändringsanmälningar, revision och bolagsstämma runt sitt eget köksbord. Lars Andersson berättade att han själv förmedlade ByggNu på säljarsidan och att Jon företrädde köparsidan.
Andersson uttryckte aktivt att Jon inte var en av köparna. I förhörsbilagan sid 38, uppläst, framgår att Karri själv säger att det är han som köpt bolaget förmedlat av Lars Andersson. Skälet till att Karri behöver ett nytt bolag är enligt honom själv att RMI-projekt hade gått i konkurs. På nästkommande sida, sidan 39 förhörsbilagan, uppläst, förtydligar Kari att det var han och Jimmy Wahlqvist som köpte bolaget tillsammans och att det var Karri och Jimmy som själv jobbade i bolaget. Beträffande bokföringen i ByggNu har Karri även tillstått att det är han som har skött bokföringen själv och han hänvisar i detta sammanhang till att han gått en grundkurs i både bokföring och juridik.
Samtalet på sidan 11 i HAK-bilagan mellan Karri och Jimmy handlar om olika bokföringsalternativ och vem som har underlagen samt att avsikten är att byta bokföringsprogram från Fortnox till Visma; en diskussion som fortsätter och återfinns på sidan 38 i HAK:en. Andra exempel på att det är Karri som de facto vidtar åtgärder och har alla myndighetskontakter är sidan 27 i HAK-bilagan som återspeglar ett samtal med Siv på Skatteverket och att Karri beställer skattedeklarationer i VVS Bygg och Pellets. På sidan 120 i HAK:en återges ett samtal med Ida på Skatteupplysningen vilket också handlar om VVS-Bygg. Ytterligare ett myndighetssamtal återfinns på sidan 43 i HAK:en i vilket Karri ringer Matilda på Bolagsverket. Att det är Karri som styr den formella företrädaren Peter Wahlqvist framgår bl.a. av HAK-bilagan sidan 53 då Karri ringer upp Peter Wahlqvist och påminner honom om att han måste ringa till konkursförvaltaren. På nästkommande sida konstateras att Peter Wahlqvist beklagar sig över att det inkommer så mycket papper. Därutöver diskuteras förfarandet med konkursförvaltaren i vilket sammanhang Karri berättar för Peter Wahlqvist att det finns SE4-filer som kan skickas till förvaltaren. Samtalet mellan Rosemarie och Karri utvisar på sidan 113 i HAK:en att Kari är delägare Delius, samarbetet mellan Delius och Thomas Betong och att det förs diskussioner om att ta fram folk från utlandet som ska jobba i Delius framtida projekt som Karri ska driva.
Karri är således inte enbart projektledare, personalansvarig, bokföringsansvarig och delägare utan han har även tagit på sig rollen som inköpsansvarig, vilket bland annat framgår av HAK-bilagan på sidan 73 då han ringer upp Mattias på Mälarlift och på sidan 95 då han ringer upp Scandab.
När det gäller Jimmy vill jag påminna om att han sagt att han tagit dosan från sin bror Peter. I Hak-bilagan sidan 79 återfinns ett samtal mellan Jimmy och Karri i vilket Jimmy berättar vilka överföringar han gjort. På sidan 140 i HAK:en framgår det att Jimmy är irriterad över att Karri vill betala betongen medan Jimmy menar att de ska dela på den större delen av pengarna efter avdrag för arbetskraftskostnader. Av HAK:en sidorna 57 och 58 framgår att Jimmy sköter faktureringen.
Åklagaren har inte visat att Jon är ägare till något av de bolag som åklagaren påstår att Jon är faktisk företrädare för.
Påståendet ska även hållas i minnet vid prövningen av begäran om ansvar för näringspenningtvätt. När jag har gått igenom chatten har jag haft svårt att värja mig från tanken att Karri och Magnus ägnar sig åt tvätta pengar och sälja fakturor. Ersättningen synes uppgå till en provision om mellan 5 till 7 %; blygsamt mot slutet i ByggNU och i S&N och fullt ut i VVS och Delius och JWM.
Av de avsnitt ur chatten som åklagaren redovisat och de avsnitt som jag läste ur chatten under förhöret med Jimmy och Magnus Persson kan slutsatsen dras att Jimmy hjälper till med kontantuttag. Av förhöret med Magnus Persson framgick att de av mig upplästa chattarna på sidorna 129, 130, 135, 138, 154, 165, 166 och 268 i IT-bilagan 1 ska tolkas som att det handlar om kontanthantering och att de som sköter om det erhåller en provision om 5 till 7 %. Av kontorörelserna och insättningarna på Karri och Jimmys privatkonton framgår ett tydligt modus operandi. Att det sker helt utan Jons inblandning framgår inte bara av stämningsansökan utan även av HAK:en och chatten. Detta talar med styrka för att Jon inte deltar i den av åklagaren utpekade brottsplanen och att han inte har varken ett ekonomiskt inflytande i eller ett ekonomiskt utbyte av aktuella bolag.
Av uttagen (HP1) att döma tar Jimmy ut kontanter och provisionen, varav få insättningar verkar stanna kvar på kontot. Det är orimligt att tro att Jon skulle vara faktisk företrädare och ägare i nu nämnda bolag när han som vi kan konstatera står helt utanför, inte bara själva byggverksamheten men framför allt har han ingenting med penningtvätten att göra.
Till yttermera visso kan vi konstatera, som vi tidigare påpekat, att Jon under tiden 20171101-20180917 inte haft någon kontakt med Peter Wahlqvist (av HAK-bilagan framgår att de inte ens haft telefonkontakt). Av förhöret med Lars Carlsson framgick att han inte hade en aning om vem Jon Ersson är. Jag vågar påstå att dessa herrar inte är Jons målvakter och därmed är Jon inte faktisk företrädare i något av de bolag som Wahlqvist och Carlsson suttit i. Frågan är befogad varför Jon skulle använda sig av bulvaner när han aldrig annars försöker dölja varken sitt namn eller handlande. Påståendet är helt enkelt att Jon inte är faktisk företrädare för något av i målet förekommande bolag.
Rent allmänt kan även konstateras att när pengar förs från ett konto till ett annat omvandlas pengarna till kontanter ända sedan ByggNU-tiden och det finns inte spår av att Jon fått någon del av dessa pengar.
Jon struntar i hur Karri och andra fördelar sina ansvar att bokföra i bolagen, eftersom det är som han själv säger inte hans ansvarsområde. Det enda Jon är intresserad av när det gäller bokföringen är att han ska få underlag i form av fakturor och kvitton för sina utlägg, kostnader och utlåning som han behöver för sin redovisning i fastighetsprojekten och för sina kompanjoner; allt för att avräkningen ska vara korrekt. Alla listor är resultatet av Jons noggrannhet på detta område.
Avslutningsvis i denna del ska jag säga något om i tingsrätten sittande åklagares påståenden om att Jons trovärdighet är låg och att han inte lämnat raka svar på frågorna från åklagaren utifrån perspektivet att han inte likt Jimmy pekat ut andra och själv tagit på sig ansvar enligt gärningspåståendet. Var och en förstår det orimliga i att en förutsättning för att betraktas som trovärdig är att man erkänner och tjallar. Effekten av detta resonemang är att Jimmy försattes på fri fot och han har strukits medhårs av åklagaren under rättegången i tingsrätten. När det gäller tilltrosfrågorna kan dessa delas in i tre kategorier:
1) Vad den hörde menat (vi har alla olika språkbruk).
2) Om utsagan riktigt återger den hördes iakttagelser (medvetet eller omedvetet felaktiga referat).
3) Om den hördes iakttagelser var riktiga (osanna påståenden eller felaktiga minnesbilder)
Juridiken i påståendet kan delvis utläsas ur 35 kap 4 § RB, d.v.s. parts förklaringsbörda. En tilltalad anses normalt sätt inte ha någon s.k. börda och därmed inte heller någon förklaringsbörda. Det intressanta är att åklagaren i tingsrätten talade om att Jon förtiger sanningen. Hovrätten ska givetvis inte pröva vad som är sant. Sanningen må vara en sällsam gäst i en rättssal och saknar betydelse för prövningen av den bevisning som åklagaren lägger på hovrättens bord.
Lagmannen Christer Rune i Svea hovrätt uttryckte i det s.k. Wallenbergärendet: ”Det varken ligger eller kan ligga på domstolen i en ackusatorisk process som vår att, likt polis och åklagare, söka utleta sanningen. Ty i en sådan process skall sanningen, om alls tillgänglig i en rättssal, bli blottlagd genom parternas på ömse sidor engagerade processföring. På domstolen ligger det i stället att pröva i vad mån åklagaren lett sina ansvarspåståenden i bevis; så kontrolleras, i rättssäker ordning, om polis och åklagare lyckats med den uppgift som ligger på dem.”
Christer Rune i RH 1994:24
Detta leder även fram till påståendet att det är först om åklagaren har styrkt sitt påstående som den tilltalades förklaringsbörda aktualiseras vid prövningen av huruvida den tilltalade kan anses ha vederlagt åklagarens talan; vilket resonemang tydliggörs i det s.k. Balkongmålet (NJA 2015 s. 702).
För att inte nämna alla bolag har jag valt ut ByggNu och OK Omsorg och ska bara säga något kort om dessa bolag:
ByggNU
När det gäller Bygg Nu kan vi från förhöret med Jimmy konstatera att Gusselbyn var Jons projekt till hundra procent. ByggNu skulle inte ta några kostnader för Gusselbyn, vilket inte heller skedde. Kostnaderna för Gusselbyn svarade Peter Grip/Lejon för.
Ägarbilden i Bygg Nu var i vart fall på pappret 50/50 mellan Jimmy och Karri. ByggNu anlitade underentreprenör, med polsk arbetskraft; och betalningarna skedda med ByggNu:s medel. När det kom in pengar från Gusselbyn togs dessa medel ut i direkt anslutning till insättningarna och delades upp mellan Jimmy och Karri 50/50 (se uppläst och åberopat stycke på sidan 427 nm förhörsprotokollet).
OK-Omsorg
Beträffande OK-Omsorg ska särskilt noteras att Jon lånat pengar från Abbe Kurt, ca 1.000.000 kr., som är andra pengar än posterna som inbetalas av misstag. Misstagsbetalningarna från utlandet (OK-bilagan s. 182; 166.790,22+93.475,78=) uppgår till 260.266 kr. Dessa ska rätteligen tillkomma Linda Björk, varför Jon skickar pengarna till henne. Tanken var att Jon skulle hyra ut Gusselbyn till Linda, men efter utlandsbetalningen fann Jon bäst att inte hyra ut Gusselbyn till Linda.
När det gäller OK-Omsorg är jag övertygad om att bolaget inte bara tillhörde Abbe Kurt utan även framgent har gjort det. Skälet till varför Abbe Kurt inte kunde stå kvar som ägare är inte utrett i målet. Att Abbe Kurt hade kvar pengar i bolaget som satts in i bolaget 2015 eller tidigare är däremot utrett.
Av samtalet mellan Jon och Abbe Kurt angivet under bevispunkt 21 framgår att Abbe Kurt anser sig vara ägare till pengarna och att han anser sig kunna ta ut pengarna skattefritt, men att det krävs att någon annan, d.v.s. en ny insatt aktieägare, ska ta ut pengarna, som återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott eller som lösen av lån, som uppenbarligen slutligen ska tillkomma Abbe Kurt.
Detta visar att Abbe Kurt sätter annan i sitt ställe. Det visar att Jon är varken formell eller faktisk företrädare och värdet av detta påstående förstärks av det faktum att Jon de facto lånar ”bolagets pengar” från just Abbe Kurt.
Tingsrätten skriver på sidan 270 i domen:
”Det var runt en miljon som var Abbe Kurts pengar och som fanns på OK Omsorgs konto. Han betalade till Stånga Brädgård och en värmepanna med pengar från Abbe Kurt genom OK Omsorg. Vidare fördes det över pengar till Brita Svahnström från bolaget S&N, men de pengarna kom ursprungligen från OK Omsorg. Han lånade pengar av Abbe Kurt genom OK Omsorg.”
Privottabellen
Tabellen på sidan 18 i TP 2 innehåller rena sakfel och den saknar uppgifter. Det ska som en randanmärkning sägas att denna s.k. privottabell omfattar 76 dagar trots att den totala tidsrymden i åklagarens ”översikt bolag” är från den 27 januari 2015 till den 8 november 2018, dvs knappt 4 år. Åklagaren använder svepande formuleringar och hänvisar till hela perioden trots att kontrollerna endast avser kortare perioder.
Fastighetsprojekten
Det som genomgående kan konstateras är att när det gäller fastighetsprojekten har Jon och Karri en överenskommelse som går ut på att intäkter och kostnader ska delas lika mellan dem två på samma sätt som vinster och förluster ska delas lika.
Jon har nogsamt redovisat, så när som på kronan, vad han har betalat och att han har finansierat investeringarna med egna och lånade medel och hyresintäkter; inte en krona har Jon erhållit från något av de aktuella bolagen så när som ett timarvode för utfört arbete i Gusselbyn och att han vid ett tillfälle lånat 20.000 kr från Delius, som jag tidigare refererade till.
Det som visar att Jon varken är delägare eller faktisk företrädare för något av bolagen som återfinns i ekodelen är bland annat det faktum att Karri, såvitt framkommit av utredningen undantagslöst finansierar sin del av kostnaderna i fastighetsprojekten genom pengar som kommer från de bolag som han är formell respektive i förekommande fall faktisk företrädare i. Detta ska jämföras med att Jon finansierat byggprojekten/fastighetsaffärerna med egna och lånade medel med belopp som vi i skrift redovisat för.
Viktigt att notera är att Karri och Jimmy utför faktiskt arbete i det som Jimmy kallar ”projekt”. Intäkterna för dessa projekt kommer i förekommande fall från Jon och/eller hans partner i de olika fastighetsprojekten. Jon har berättat att han har från tid till annan anlitat Jimmy och/eller Karri och deras bolag för att de ska utföra byggnadsarbeten på aktuella fastighetsobjekt. Vidare är det omvittnat att bolagen har utfört arbeten som avser projekt som helt står utanför det målet handlar om. Resultatet av dessa projekt är varken redovisat till Jon och inte heller har Jon erhållit någon del av intäkterna, varken som lön (med ett undantag avseende timersättningen från ByggNU angående Gusselbyn), vinstdelning eller svarta pengar. Frånvaron av spår av någon form av ersättning till Jon från bolagen i ekodelen talar med styrka för att Jons påstående att han varken är aktieägare eller faktisk företrädare i något av dessa bolag är korrekt.
Det framstår som osannolikt att Jon skulle vara del av dessa bolag på annat sätt än det han själv beskrivit. Inkomsterna från de olika arbeten som utförts i respektive bolag har givetvis endast tillkommit de som utfört dessa arbeten. Jon har personligen utfört arbeten och erhållit lön för sådant arbete, vilket han nogsamt antecknat i Walbukenlistan och RMI-listan avseende Gusselbyn.
Allt arbete som Jon utfört och fått betalt för har utförts i tiden före december 2015, dvs i tiden innan Jimmy blir suppleant och Karri ledamot i ByggNu. Mot påståendet att Jon är faktisk företrädare talar även att han i eget och bolagens namn beställer varor. Hade Jon önskat vara anonym hade han som jag sagt tidigare givetvis inte spridit sitt namn och telefonnummer till varenda leverantör.
Jag påminner om innehållet i HAK protokollet varur framgår att av totalt 255 samtal avser 103 stycken samtal om bygge och Jon nämns inte en enda gång. Vidare kan det konstateras att Jon inte vid en enda tillfälle beordrar, ger instruktioner eller anvisningar till varken Jimmy eller Karri att göra något.
När det gäller Ringvägen, Kristineplan och Ställdalsvägen bekräftar Karri att han var hälftenägare i dessa projekt. Tanken var att parterna skulle dela på kostnaderna och i slutändan dela på framtida vinster. Jag frågade Karri om han kände till att Jon finansierade sin del i deras projekt med egna medel, ärvda pengar och av Abbe Kurt lånade pengar, vilket Karri svarade jakande på.
På frågan hur Karri finansierade sin del, svarande han undvikande. Vi vet svaret: Karri tog pengarna ur Jimmys och hans bolag. Ett belysande exempel i detta sammanhang är när Karri hade tagit 20.000 kr ur Delius (HAK s. 648) för att betala elräkningarna och Jimmy blev förbannad och menade att Jon skulle betala Jimmy 10.000 kr, eftersom Jon och Karri hade Ringvägen tillsammans.
Det visar att Delius ägs av dem två och att Karri plockar pengar ur bolaget för att bestrida sin del av kostnaderna i de gemensamma fastighetsprojekten.
Jag frågade Karri om det kan stämma att han använde medel som kom även från ByggNu till att betala räkningar som avser hans del i projekt som han har tillsammans med Jon. Jag frågade vidare Karri om det togs ut pengar från ByggNu som delades upp, med hälften vardera, mellan honom och Jimmy på deras respektive privata konton. Jag upplevde det som att Karri försökte slingra sig och var ovillig att svara på mina frågor. Min uppfattning är att jag fick ett tyst samtycke till mina underförstådda påståenden, varför slutsatsen kan dras att ByggNu ägs av Karri och Jimmy och i vart fall inte av Jon.
Av den s.k. Walbukenlistan (IT-bilagan 1 s. 588-589) framgår att Jon ger Karri och Jimmy pengar. En fråga som infinner sig är varför Karri och Jimmy påstår att de tar ut pengar och ger Jon. Det finns ingenting i utredningen som ens pekar i den riktningen.
Bokföringsbrotten
Huvudinvändningarna är att Jon inte varit faktisk företrädare, att han inte deltagit i någon brottsplan och att när åtalet endast gäller att rörelsens förlopp i huvudsak inte kunnat bedömas med ledning av bokföringen saknar bokföringen av leverantörs- och kundfakturor betydelse.
Ansvarspåståendet vilar på ett garantansvar och därmed gör åklagaren gällande att Jon ska plikta för sin passivitet.
Tingsrätten skriver när det gäller OK-Omsorg:
”Omständigheterna att Jon Ersson ger betalorder till flera olika personer samt att han är involverad i ledningen och styrningen av bolaget innebär att han utövat ett sådant bestämmande inflytande över OK Omsorg att han ska bedömas som faktisk företrädare för bolaget.
Därmed är även Jon Ersson ansvarig för underlåtenheten att fullgöra bokföringsskyldigheten i den omfattning som åklagaren angett i gärningsbeskrivningen med den inskränkning av tiden som redogjorts för strax ovan. (19/3-18). Jon Ersson har invänt att bokföringen skulle skötas av Abbe Kurts bokförare, Özcan Genc. Abbe Kurt har i denna del berättat att han hjälpte Theres Melin och Jon Ersson att länka samman med bokföraren. Syftet var att bokslut skulle kunna upprättas. Enligt Abbe Kurt hjälpte han inte till med den löpande bokföringen. Bokföraren bad om underlag för transaktioner och Abbe Kurt begärde då kontoutdrag via Jon Ersson. Enligt Abbe Kurt var det under hösten 2017. Özcan Genc har inte haft några närmare minnen av OK Omsorg. Såsom tingsrätten uppfattat Abbe Kurts uppgifter var det endast bokslutet avseende räkenskapsåret 2016/2017 som Özcan Gencs bokföringsbolag skulle ombesörja. Det stämmer också väl överens med att årsredovisningen för räkenskapsåret 2016/2017 lämnades in till Bolagsverket den 18 januari 2018. Genom denna bevisning har åklagaren motbevisat Jon Erssons uppgifter. Mot bakgrund av Jon Erssons erfarenhet av att bedriva näringsverksamhet och att det framkommit att Jon Ersson haft kontroll över bolagets bankkonto är det ställt utom rimligt tvivel att han agerat uppsåtligen. Även Jon Ersson har alltså gjort sig skyldig till bokföringsbrott.”
Jon har berättat att han har lånat pengar som Abbe Kurt har skjutit in i OK Omsorg. Jon har varit övertygad om att han lånat pengarna av Abbe Kurt och att dessa pengar har slussats via OK Omsorg. Det enda Jon har gjort är att han lånat pengarna och disponerat dem genom att ropa av dem och lämna betalningsinstruktioner för till vem de ska överföras.
Att penningströmmarna ska bokföras råder det inget tvivel om varför det vitsordas att det fråga om ett objektivt passivt bokföringsbrott. Jon har som vi sett bokfört varenda krona såvitt avser hans privata transaktioner. Om Jon ska anses ansvarig för sin underlåtenhet i OK-Omsorg bör den inte anses ha skett genom annat än oaktsamhet. Bevekelsegrunderna för det påståendet är att Jon inte förstått att han genom sitt agerande hamnar i ett företrädaransvar och att han trodde att Abbe Kurt skötte bokföringen.
Chatten
Jon Ersson har framfört att de av åklagarna åberopade s.k. tidslinjerna är bristfälliga med hänvisning att det inte går att följa penningströmmarna i förhållande till fakturorna i respektive bolag och vilka personer som varit inblandade. En uttömmande tidslinje i nu omnämnt hänseende är emellertid den chatt som förekommit över Wiber mellan Karri Jaakkola och Magnus Persson. Chatten återfinns i tilläggsprotokoll 1 sid. 88 ff.
Vid genomgång av denna chatt, vilken åklagaren åberopat i sin helhet, framgår att det kan uteslutas att Jon är en del av det som Magnus och Karri talar om. Han nämns vid två tillfällen av 7876 chattar under perioden 2016-12-18 – 2018-09-17 på 235 sidor. Jag har särskilt hänvisat till sidorna 130, 134, 252, 315, och 316 i förhöret med Jimmy med anledning av Tandläkarfakturan i IT 3:3 s. 2270. Ersättningen för ”Tandläkarfakturan” behöll Delius i syfte att Delius skulle betala trappan som var beställd till Abbe Kurts Hotell Hjalmar. Trappan lämnades ut av misstag och inte på grund av vilseledande. Delius fullföljde inte sin förpliktelse gentemot Jon, varför Värlinge Gamla Mejeri AB, numera upplöst genom en avslutad konkurs, inte fick betalt i första skedet. Därefter ingicks ny överenskommelse med Delius om en avbetalningsplan som påbörjades med en amortering om 10.000 kronor. I förhöret med Magnus Persson hänvisade jag även till Tilläggsprotokollet 1 sidorna 96, 135, 136, 138, 151, 152, 154, 163, 168, 232. Jon hävdar utöver det som direkt kan utläsa ur chatten att Jimmy erhåller provision och att allt är penningtvätt. Det kan konstateras att Jon inte är i närheten av tvätteriet.
Näringspenningtvätt
Det krävs inte att åtgärden är vidtagen i penningtvättssyfte, men det krävs att medverkan till en åtgärd ”skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte”. Det ska vara fråga om klandervärda risktaganden i första hand i näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning.
En stor skillnad jämfört med penningtvättbrott är att egendomen inte behöver härröra från brott eller brottslig verksamhet om det är fråga om näringspenningtvätt. Det behöver heller inte visas att åtgärden är vidtagen i penningtvättssyfte. Avgörande för bestämmelsens tillämplighet är därmed inte om egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Grunden för straffansvar är i stället att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande. Att egendomen senare visar sig vara legitim undantar därför inte från ansvar (prop. 2013/14:121 s. 115).
Alla omständigheter som nämns i gärningsbeskrivningen, även om det är fråga om överskottspåståenden, skall styrkas för bifall till talan. I t.ex. åtalspunkten 16 står det att pengarna härrör från brott eller brottslig verksamhet. Ordföranden i tingsrätten har lyft frågan och åklagaren har valt att det ska stå kvar och förklarat att det inte åberopas någon bevisning för påståendet. Är det sagt skall det bevisas.
Grunden för straffansvar är om gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande i förhållande till ett medverkande till en åtgärd som skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte. Av prop. 2013/2014:121 s.115 framgår att rekvisitet ”skäligen kan antas” är ett objektivt rekvisit.
Åklagaren har inte preciserat vilka omständigheter som åberopas till stöd för påståendet att Jon Ersson tagit ett klandervärt risktagande, varför någon prövning inte kan bli ändamålsenlig och åtalet faller även på den grunden. Detta leder ju även till att det inte blir ändamålsenligt att pröva det subjektiva rekvisitet eftersom det ska täcka just sådana omständigheter som konstituerar påståendet om klandervärt risktagande.
Åklagarna har endast angett omständigheterna i generella ordalag såvitt avser åtalspunkten 8 (OK Omsorg) att bilen är verksamhetsfrämmande, stora belopp och stort antal transaktioner. När det gäller åtalspunkten 16 (Delius) har angetts att bilen är verksamhetsfrämmande, stora belopp och att Ferrari SNR 295 är en dyr bil.
Mot dessa påståenden kan för det första sägas att den omständigheten att en bil påstås kunna vara verksamhetsfrämmande är ett felaktigt påstående. Ett aktiebolag oavsett verksamhet kan köpa eller hyra bilar oavsett värde, eftersom företrädaren eller nyttjanderättshavaren måste ta upp ett förmånsvärde om bilen används för privat bruk, vilket är den skatterättsliga presumtionen.
Jag hänvisar till det jag framförde sakframställningsvis i denna del. Det är fråga om konstaterbara fakta när det gäller de olika bilarna och de uppgifter som framkom under förhöret med Zakay Cicek.
Jag hänvisade till NJA 2018 s.634 avseende frågan om svårighetsgrad av upprepade skattebrott i bedrägeridelen och att omständigheten systematik är inte angiven som en kvalifikationsgrund för grovt brott i detta fall och åklagarens påstående om systematik torde i detta mål inte kunna aktualiseras på annat än som en straffskärpningsgrund enligt 29 kap. 2 § 6 BrB, även om den skulle vara angiven som en kvalifikationsgrund.
På motsvarande sätt i EKO-delen åberopar jag Högsta domstolens två avgöranden, NJA 2018 s. 1010 I-III och NJA 2019 s.305 (tavelbedrägeriet), som behandlar straffvärdebestämning vid penningtvättbrott samt gradindelning och gradindelningens relation till straffvärdet.
Faktisk företrädare och företrädarskap
En faktisk företrädare ska ha en övergripande kontroll eller ett bestämmande inflytande över ”bolagets medel”, verksamhetens betalningsströmmar eller andra ekonomiska beslut.
Det har från åklagarens sida tidigt i processen hänvisats till NJA 2017 s. 690 i vilket avgörande HD slår fast i punkterna 15 och 16 att det avgörande är om han eller hon har varit den som de facto har fattat beslut i sådana frågor som för aktiebolagens del ankommer på styrelsen eller den verkställande direktören. Detta ska ställas mot Jons beställning av varor som skett efter medgivande från Karri vid det att Jon påtagit sig ett personligt betalningsansvar gentemot såväl Karri som leverantören). Detta särskilt sagt i den s.k. bedrägeridelen väl medveten om att Jura novit curia gäller här i hovrätten.
När det inte av påståendet om bokföringsbrott, som de kommer till uttryck i gärningsbeskrivningen, framgår vad åklagaren påstår att Jon har gjort på individnivå för det tankarna till Anna-Lena Dahlqvists formulering:
”Med företagaransvar förstås en företagsledares straffrättsliga ansvar för brott begångna i näringsverksamhet.”
Problemen med en sådan formulering är många, men löses genom att säga att företagsledaren ansvarar för sin passivitet.
Vad som bidrar till att skapa oklarhet är att termen företagaransvar växelvis används i betydelsen straffrättsligt ansvar för företagare, växelvis endast i betydelsen garantansvar, alltså en- av flera- förutsättningar för det straffrättsliga ansvaret för underlåtenhetsbrott, och det här skriver Suzanne Wennberg om i sin artikel ”Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar.” Jag hänvisar även till hennes artikel ”Företagsledares ansvar för brott som begås i verksamhet”; i Festskrifterna till Heuman respektive Jareborg. Jag hänvisar särskilt till festskriften till Heuman 2008, s. 573, st. 2 och 3.
Brottsplan
När det gäller påståendena om bokföringsbrott och näringspenningtvätt är lokutionen ”tillsammans och i samförstånd alternativt var för sig/eller var och en för sig”.
När det gäller bedrägeripåståendena har åklagaren av naturliga skäl här i hovrätten frånfallit sitt påstående om brottsplan.
Utgångspunkten är att det krävs sådan bevisning på individnivå att man beträffande var och en av de inblandade kan konstatera att de medverkat i brottets utförande på ett sådant sätt att de är att betrakta som medgärningsmän.
Åklagarna påstår att det funnits en initial brottsplan och att Jon såsom gärningsman haft del i denna. Åklagarna har dock inte närmare utvecklat varför detta förhållande ska anses vara för handen och det har i slutanförandet heller inte framfört några mer ingående överväganden.
Åklagaren påstår att de olika bolagen införskaffats som brottsverktyg i kriminellt syfte. Det är värt att påminna om att åklagaren, som talan är upplagd, har att visa att de tilltalade skapat ett brottsverktyg som därefter med uppsåt brukats i kriminellt syfte.
Bolagen skulle kunna liknas vid en verktygslåda som ställs på en plats som de utpekade gärningsmännen har tillgång till. Var och en kan använda verktygslådan efter eget gottfinnande utan tillstånd från annan och verktygen används individuellt utan annans inblandning.
Låt oss anta att en person använder ett eller två verktyg i samband med ett lägenhetsinbrott som han eller hon utför helt själv och helt utan andra personers vetskap. Ingen annan än tjuven kan dömas för lägenhetsinbrottet, även om andra har tillgång till verktygslådan.
Påståendet om brottsplan är helt beroende av vilka bevekelsegrunder och tankar som Jon hade om han ska anses ha involverat sig i verksamheterna. Och i ljuset av det jag nu sagt saknas helt skäl att påstå att det funnits en brottsplan på sätt åklagarna gjort gällande. Eftersom det inte funnits en brottsplan saknas förutsättningar att döma Jon i enlighet med avgörandet NJA 2006 s 535 (Akallarånet).
Enbart genom att bunta ihop de tilltalade flyttas inte beviströskeln ned automatiskt; särskilt inte på den subjektiva sidan. Bl.a. har professor Wennberg framfört ståndpunkten att man inte kan göra en samlad bedömning av de inblandades medverkan, trots att det rört sig om ett i alla delar kriminellt projekt.
Det har sedan NJA 2002 s. 489, målet har kallats Ledningscentralen eller Göteborgskravallerna, tillkommit ett antal avgöranden och artiklar som hanterat rättsfigurerna tillsammans och samråd kontra brottsplan med syfte att vårda förutsägbarheten vid dömandet, med det samlade resultatet att åklagarnas beviskrav stramats åt.
Sammanfattningsvis påstår jag att vårt rättssystem inte omfamnar tanken på kollektivt ansvar och att det hänt saker på vägen sedan 2002; bl.a. avgörandet NJA 2017 s. 531, den s.k. Östbergabussen, som behandlar frågor om gradindelning och gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp, vilket rättsfall enligt min mening raderat ut betydelsen av 2002 års rättsfall i nu aktuellt hänseende.
Vid medgärningsmannaskap krävs att personen deltar i själva det brottsliga tilltaget åtminstone mer perifert eller i förhållande till dem som deltar i utförandet av gärningen intar en särskild ställning.
För att det ska vara möjligt att anse någon som medgärningsman, trots att han eller hon inte deltagit i de gärningar som mer direkt knyter an till brottsbeskrivningen förutsätter det emellertid också att det är bevisat att denne har agerat tillsammans och i samförstånd med de övriga inblandande.
Budskapet är att det räcker inte med ett blankt påstående om brottsplan från åklagaren för att uppnå bevislättnad, istället krävs konkret bevisning på individnivå som binder var och en av de tilltalade till gärningarna på ett positivt sätt.
Det saknas såväl utredning om brottsplan som att Jon ska haft en särskild roll i densamma.
Även om domstolen kommer fram till att Jon skulle ha förstått vad som pågick i de olika bolagen ger utredningen, mot Jons nekande, inte tillräckligt stöd för att Jon har agerat tillsammans och i samförstånd med de andra personerna.
Och har den här rättegången visat någonting så menar jag att man knappast kan säga att det är en slump att Jon varken handhaft bokföring eller haft tillgång till bankdoser eller bankkonton. Det är värt att upprepa att Jon nämns två gånger i chatten som återfinns i tilläggsprotokoll 1 sid. 88 ff. mellan Magnus och Karri. Jag påminner även i detta sammanhang att det av HAK:en framgår att av totalt 255 samtal avser 103 samtal bygge och Jon nämns inte en enda gång. Vidare kan det konstateras att Jon inte vid en enda tillfälle beordrar, ger instruktioner eller anvisningar till varken Jimmy eller Karri att göra något.
Avslutning
Av det nu sagda kan slutsatsen dras att Jons utgångspunkt, ambition och absoluta vilja och övertygelse under resans gång varit att driva projekten med resultatet att han skulle kunna vara delägare i ett litet fint fastighetsbolag som kunde trygga hans ekonomiska framtid. Jon hade givetvis inte satsat allt han äger och har samt dessutom lånat stora summor pengar för att få allt i hamn om han samtidigt hade för avsikt att begå grova bedrägerier och ekobrott. Jon har inte deltagit i någon brottsplan och han har inte använt aktuella bolag som brottsverktyg. Jon är inte heller s.k. företrädare för något av de aktuella bolagen.
Rättstillämpning är inte endast en själlös akademisk och tekniskt betonad övning i begreppshantering. Det är oförnuftigt att endast lita till förnuftet. En empatisk rättstillämpning måste vara rättstillämpning. Det är vid tillämpningen av normen som empati ska användas; så skriver Mikael Mellqvist i SvJT 2013 s.493.
___________________________________________
Sakframställningsvis hänvisar jag till vad som antecknats i tingsrättens dom såvitt avser åp 14 och sådan hänvisning sker även till vad som anförts i domen i förhållande till åp 16. Det jag nu särskilt framföra i ett och samma sammanhang är vad specifikt gäller penningtransaktionerna i förhållande till som även berör åp 8 såvitt avser bilarna, insättningarna och därmed påståendena om näringspenningtvätt.
Jag ska redovisa konstaterbara fakta när det gäller de olika bilarna vilket till stor del framkom under förhöret med Zakay Cicek.
Jag börjar med Ferraribilen, SNR 295, åtalspunkten 16, avseende vilken det har framkommit att Hastalavista har lånat ut pengar till AS Invest. I stället för pengar löses lånet med Ferraribilen, vars värde har uppskattats till ca 1,5 MKR. Härefter förvärvas bilen av Jungmarks Bil (Cane Sverige AB 559073-8943) från Hastalavista genom AS Invest som är registrerad ägare. AS Invest vägrar skriva över äganderätten till Jungmarks Bil på grund av interna konflikter. AS Invest skriver över bilen på Delius som i sin tur överlåter bilen till Jungmarks Bil. Delius betalar ingenting för bilen och köpeskillingen 950.000 kr kommer in i 4 rater (enligt Deliusbilagan s. 41 och 42 NCS AB 559076-5599; numera I deal Cars Sthlm AB 200´+200´+300´+250´) på Delius konto som i sin tur skickar pengarna till Zakay Cicek som därefter för pengarna (950.000 kr) vidare till Hastalavista. Delius eller någon tilltalad kan svårligen sägas ha tagit ett klandervärt risktagande eftersom Delius både haft pengarna och äganderätten till bilen. Resultatet av transaktionerna är endast att Hastalavista erhåller 950.000 kr av utlånade medel och låntagaren ”blir av med bilen”. Det kan konstateras att första betalningen sker den 19 oktober 2017 på 200.000 kr. Detta faktum ska ställas mot att Jon påstås ha disponerat bankkontot i Delius, vilket Jon bestrider. Till stöd för bestridandet åberopas HAK s. 248, fjärde raden, bevispunkt 55, varur framgår att Jon inte ens vet att det finns ett bankkonto I Delius, trots att det vid den tidpunkten den 24 november 2017 hade kommit in 1.120.350 kronor på Delius konto på sätt framgår av Deliusbilagan s.40-42.
När det gäller de två Audibilarna R8 YLD 339 och S8 YHP 137, åtalspunkten 8, har det framkommit att Zakay Ciceks väns bekant behövde hjälp med en bytesaffär och finansiering av densamma. Köparen av R8:an behövde finansiering och därför önskade få bilen registrerad på en juridisk person, vilket var en förutsättning för finansieringen. Bilfirman Green Car Center i Stockholm finansierade en del av köpeskillingen 700.000 kronor och S8:an ingick som inbytesbil. Köparen skulle alltså lämna S8:an i inbyte vars värde uppskattades till 300.000 kronor, varför det resterade ca 400.000 kronor. Bilarna gick via OK Omsorg, som skickade merparten till Karri. Terese Melin har redovisat den resterade summan till Zackay Cecic.
Av HAK:en framgår således att Jon inte har någonting med dessa transaktioner att göra annat än att han förmedlat en kontakt mellan Zakay Cecic och Karri. Jons enda agerande framgår av HAK s. 456 från den 5/12-17 när det framgår att Jon inte ville att pengarna skulle sättas in på kontot eftersom Karri inte ville ha in pengar på Delius konto. Att så sker är helt utanför Jons kontroll och/eller önskemål och därmed utan inblandning från Jons sida. ///
En liten reflektion om vad Olaus Petri skrev i sina gamla domarregler från 1500-talet – ”det är inte alltid sant det som sanningar likt”. Stämt är dömt, men jag kommer tillbaka välprepparerad, med nya insikter, vilket föregås av år med fientliga sinnelag. Jag har till min dotter meddelat min önskan om inskriptionen ”mannen som hatar poliser” vars text skall pryda min gravsten.
