En säregen historia om ett säreget folk
Historian utspelar sig år 2015 på en liten ort i Ljusnarsbergs kommun – en ort som innehar en älv, som man enligt vissa skall hoppa i. Här finns också ett näringsliv, om ej så blomstrande. För att nämna några exempel på näringsidkare som enligt byborna anses vara framstående så har vi exempelvis herr Björnberg – en elgigant som susar runt i byn på fyllan. Bya smeden utgörs av Dan och Conny på Kjells plåt som lyckats smida ihop en hemsida med innehållande budskap om att man är välkommen till att kontakta herrskapet om man önska råd och dåd. Ett budskap som för mig känns överflödig då dessa hitin dags ej hörsammat min önskan om kontakt.
Sedan så har vi Bångbrogubben – herr Jan Lundberg – en rörmicklare som man med förtroende kan vända sig till då det sprungit läck – en kuf som jag med flit nyttjat, vilket fick ett abrupt slut då dennes mickleri resulterade i ett sönderfruset hyreshus. Förtroendet förbättrades ju knappast av att rören hänger likt slaka tvättlinor längs väggar och tak. Visserligen så köper jag herr Lundbergs argumentation om att vatten tar sig fram så länge det inte äro fruset men det etiska spelar ju också en viss roll. Med tanke på herr Lundbergs argumentation så föreslog jag denne om ett namnbyte, dvs, från hans nuvarande VVS Bygg & Pellets till Aktiebolaget RakaRör – ett förslag som icke mottogs med någon större förtjusning.
Den näringsverksamhet som tilldragit mig mest uppmärksamhet äro tveklöst XL-Bygghandel – näringslivets spetskompetens – ett Kopparbergs Bauahus. På den tid då denna lilla historia begav sig så drev jag en byggfirma vid namn Sandbo, varpå vi hade ett tiotal anställda med huvudsaklig verksamhet i Stockholm och Örebro med omnejd. Under denna för aktuella tid så införskaffades också ett antal radhus i Ställberg, vars innehav fodra underhåll. Därav så önska vi bliva kunder hos XL, vilket vi också blev efter en sedvanlig kreditbedömning. Under ett antal månader så gjordes ett antal inköp, men då jag med kollega, en kall vinterdag, begav oss till Kopparberg för att hämta pellets så blev vi efter lastning nekade till att lämna området – motiveringen var utebliven likvid för tidigare inköp varpå jag bedyrade att så ej var fallet, vilket vi också kunde påvisa med kvitton. Detta faktum hörsammades ej då beloppet ej voro valuterat på dess kontot varpå betalningen ej ansågs var utförd. Den mödosamma resan, framstådds nu vara förgäves. Detta faktum mynnade ut till att jag och kollegan härsknade till vilket föranledde till att ägarinnan påkallades. Efter cirka tio minuters förlupen tid så möts vi av en gigantiskt stor kvinna vilket visade sig vara självaste Lindha Roth Karlsson – en Barbamamma iklädd i nattsärk. Denna skräckfigur kunde icke förlika sig med de faktum om att tidigare notor var betalda varpå pelletsen, brutalt, lastades ur. Några fler inköp från Sandbos sida skedde därtill aldrig mer.
Efterföljande år så förvärvades också fastighetsbestånden, Replagaren på Ställdalsvägen samt Klastorp på Kristineplan, som dessförinnan innehades av Bengt Reinus vars verksamhet bedrivs av bolaget Frontline Fastighetsservice AB som enligt upplysningen var ett fint och välrenommerat företag med en årlig omsättning på dryga 27 miljoner kronor. Då orten saknar alternativa bygghandlare så tvingades Bengt under ett antal år till att förbli satmarans knähund, varpå samtliga inköp förlades till XL. Denna påtvingade trohet resulterade till ett miljonklirr, vilket voro föga värt då takpannor skulle köras ut. Visserligen så hade Bengt tidvis släpat med några betalningar men det torde ju inte, enligt mitt förmenande, föranleda tillräckliga skäl till stänga ner ett konto utan dialog – speciellt inte då gubben med råge passerat 70 vars aktningsvärda ålder torde utgöra en viss acceptans för dom enstaka eftersläpade betalningarna – speciellt då det handlar om några ynka dagar – en omständighet som icke ansågs vara förmildrande, varpå även dennes konto annullerades, vilket motiverades med att han ej mer voro önskvärd som kund.
På försommaren så tvingades vi ånyo vända oss till XL då vi icke iddes hämta en bunt gips hos Bolist i Lindesberg. Ett inköpsuppdrag som tillföll kollegan som av mig fått det förträffliga smeknamnet Mumel. Sagt och gjort – Mumel dirigerades ner till satmaran. Färden till XL tar max fem minuter från Kristineplan så när dryga timmen gått så ringer jag Mumel varpå denne förklarar de faktum om att lunchtid nu infunnit sig på brädgårn. Han blev således ombedd till att vänta medan rallarjonen spisade sin föda. Irritationen blev överväldigad då ytterligare 20 minuter passerat vilket fick Mumel till att poängtera jonens lunchvanor, vilket besvarades med ett diplomatiskt – far åt helvete. Mumel blev således upplyst om att han ej mer var välkommen varpå han fick lämna området med oförrättat ärende. Det verkar således vara XL:s modus till att avvisa kunder för petitesser.
Som om inte detta vore nog så har dom nu infört en kontantfri butik vilket ytterligare visar på en dårskap. BarbaLinda tror väll på ett förskönande av sin affärsrörelse om dom likt banker och storstadsfolk endast håller sig till elektroniska transaktioner. Linda har således icke begripit det faktumet om att hon bedriver sin verksamhet i en byhåla där medparten av invånarna består av utskottsmänniskor som knegar svart åt grannen. Ett förfarande som nu avsevärt försvåras då varenda spik skall registreras hos XL-trollet. Jag har dock fått vetskap om att det många som irriterat sig på den kontantlösa brädgård, varpå dom åker nästgårds.
Man måste ju ändå tillstå att denna lilla ort påminner om en filmsekvens av den sista färden från 1972 vars epicentra i denna liknelse sker på gårdsplan belägen vid Kaveltorpsgatan – detta inavlade mongoloidnäste som man når – inte genom att färdas på floden Cahulawassee rever, utan via en avstickare från Filipstadsvägen. På farstukvisten sitter Lonny alias Niklas Roth och knäpper på sin banjo medan hans trolovade dansar runt på gården, vilket beskådas av administratören Britt-Marie Alfredeén, samt lagertrollen Jörgen och Jesper Persson. Springschasen Lars Bergsten stampar takten medan han slänger några trånandes blickar efter Lenita – ont anande om att Patrick redan slagit klorna i denne förtjusande dam.
Det ekonomiska navet, tillika falskmynteriet, får väll anses utgöras av Bergslagens Sparbank – denna pajasbank som söker nyckelkunder genom slogan ”koll? Eller noll koll?”. Banken leds icke av Vall Enberg utan av direktören Ola Anderberg som påminner om Beppe Wolgers. Herr Ola Anderbergs chefsroll hade kanske kunnat vara en lyckad tillsättning från högre ort, om det nu inte vore för dennes omdömeslöshet då denne anställde Jenni Bengtsson som i mångt och mycket påminner om ICA Jerry som debuterade med repliken ”har ni aldrig sett en praktikant förr”? Jennis förstånd torde väl i bästa fall uppnå en praktikantnivå då denne inte kan aktivera en bankID-funktion på grundval av att den aktuella kunden inte uppbär fast inkomst, vilket för mig är helt absurt. När den omnämnda kunden efter ett par månaders förlupen tid påvisar en fast inkomst i form av handlingar från en statlig inrättning så bemötes kunden med ett löfte om att saken skall undersökas. Jenni är således tillräckligt korkad till att inte inse att det ena icke äro avhängt av det andra.
Som om inte detta vore nog så är kontanthanteringen likt så många andra banker begränsad till ett minimum. I detta fall så finns tillgången av kontanter tre timmar på måndagar och till lika många timmar om fredagarna, vilket med tanke på andra bankers kontantavveckling får anses vara generöst. Själv så anser man sig leva i en knepig tid då banker inte längre hanterar kontanter men så är man å ´andra sidan uppväxt före fiatvalutans införande. Man kan undra vart sedlarna förvaras under den övriga öppna tiden? Herr Beppe kanske lider av någon form av sedelfetischist, varpå han tvångsmässigt håller dessa sig när.
Inte att förglömma är mediatrollet Marine Eaglesun Diedrichsen som driver sin facebookgrupp – Nya Malmtorget – där hon iklätt sig rollen som ansvarig utgivare. Det är väll egentligen inte pressetiskt att kommentera hennes kroppsliga svär, men inte har kvinnan något attribut till att vara någon chefredaktör. Som om inte detta vore nog så verkar ju Marine ha ett förstånd som en femåring då denne inte är lyhörd för andras åsikter vilket resulterar i att inläggen som enligt henne, anses stötande, snabbts raderas med den efterföljande konsekvensen om att skribenterna avisas från gruppen, vilket inte är speciellt åsiktsfrämjande.
Den törstige kan alltid släcka sina begär hos Mimmi & Co på Salonen Scotts – en gemytlig bonnapub som innehar en prissättning likt Spy Bar, vilket är effektivt då man vill stävja promillen på dom utblottade bondlurkarna. Ett evenemang som lockar många hugade besserwissrar är den quiz som äger rum varje vecka. Förr var det på onsdagar – den så kallade lill-lördagen vars evenemanget ägde rum, men nu så har högtidsdagen förflyttats till torsdagar, vilket för mig verkar korkat för det är väl få som orkar hiva en bägare tre dagar på raken.
Laguppställningen bland dom sex bästa är enligt följande. Ultimate Friendship som besegrats av Cass som i sin tur halkat efter Sex Pistols. På tredje plats ligger i skrivandes stund Breakdown People varpå Blå Hund besegrats av laget som uppkallat sig till ära för den nu avlidne Siwert Öholm, vars eminenta lag innehar hela 33 poäng. Att detta evenemang drar bybor är inte speciellt konstigt för nu kan bondtölparna beredas tillfälle till att utöva sin spänst mellan öronen, varpå dom bäst placerade kan skrodera över sin triumferande seger medan dom lågbegåvade kan dränka sina sorger med en äkta Sofiero.
Min mångåriga vistelse, och dom allehanda möten med urinvånare som man nu beretts tillfälle till att stifta bekantskap med har bidragit till en insikt och lärdom om hur – en till stor del – inavlad befolkning kan komma till att bete sig då dessa egenhändigt skall tänka och verka fritt, vilket kan vara nog så underhållande. Därav så ligger det i farans riktning om att fler inlägg i ämnet Kopparbergsbor kommer till att publiceras.
