Kärnkraftens vara eller icke vara – Det är frågan
När man får en elräkning som är tre gånger så hög som i normalfall, vilket jag anser omfatta år 2020 då jag tecknade ett bundet fastprisavtal på 43 öre kilowattimmen, så kan man inget annat än härskna till på energiministern Ebba Buch – som minst sagt – personifierar girigheten. Än mer förargad blir man då man läser specifikationen och uppdagar att skattedelen upptar nästan hälften av den faktiska elförbrukningskostnaden.
Vi uppmanas ständigt via regimmedia att spara på elen, vars uppmaning icke äro svårt att implementera då elpriserna skenar värre än ett brunstigt sto. Ebba Busch manar om att vi 2023 skall bunkra upp med färskvatten och konserver vars innehåll skall värmas i ett stormkök. Som om inte detta vore nog så skall värmeljus och vevradio vara nära till hands. Det har således uppstått en elbrist vilket inte beror på avsaknaden av spänning i kablaget utan på att marknaden förfogar över svedalabornas sol, vind och vatten. Det få känner till är att Sverige under förra åtet exporterade mest el av alla länder i hela Europa – en uppgift direkt hämtad från svenska kraftnäts strategichef Niclas Damsgaard.
För att få lite förståelse i den svenska elstrategin så kommer här lite angivelser. År 2021 så exporterade Sverige 25 terawattimmar, vilket för tiden ansågs vara högt. Förra året blev ett rekordår då en kraftig ökning kom till stånda genom att elexporten landade på cirka 33 terawattimmar. Det som ligger till grund för den ökande produktionen är vindkraften som enligt svenska kraftnät är den bidragande orsaken till den omfattande elexporten, vilket pengamässigt motsvarar ett värde om 30 miljarder kronor. En terawattimme är lika mycket som en miljard kilowattimmar, vilket motsvarar hushållsel till 200 000 hem under ett helt år. Det kan också jämföras med hela Sveriges dygnsförbrukning.
Kärnkraftens vara eller icke vara? Våra hycklandes politiker pratar om den gröna omställningen där en utbyggnad av fler vindkraftverk skola vara en av grundbultarna för att uppnå en minskad klimatpåverkan. Dom nämner dock inte dom faktiska omständigheterna om att det måste byggas 20.000 nya vindkraftverk för att ersätta kärnkraften, vilket måste ske under en tjugoårsperiod. Detta innebär i praktiken att man årligen måste bygga 1000 vindsnurror varpå detta bliva tre om dagen – i tjugo år. Miljölismarna glömmer också att delge sin röstboskap om att vindkraftsverken endast har en livslängd på tjugo år vilket innebär att man får börja om från början då dom första vindsnurrorna blivit uttjänta. Det fodras endast några få promilles begåvning för att förstå dom miljökonsekvenser som uppstår då vindkraftverken skall demonteras och ersättas med nya, vilket bidrar till en utarmning av jordens resurser. Dessutom så är denna elproduktion väderberoende, vilket inte kärnkraften är.
Enligt Energimyndigheten preliminära årssammanställning av elstatistiken i landet så var den totala elproduktionen för 2021 cirka 166 TWh varpå vi själva nyttjade 140 TWh. Vi hade således ett elöverskott på 26 miljarder kilowattimmar, vilket motsvarar hushållsel till 5 200 000 hem. Det råder följaktligen inte någon elbrist här i landet – om det inte vore för dom framröstade hycklarna med dirigenten och till lika energiministern Ebba Busch som dirigerat ut elen till dom bäst betalande – nämligen marknaden som hellre bistår Finland, Danmark, Baltikum, Polen och Tyskland med el, än den inhemska befolkningen.
Många lever nog i den villfarelsen om att det är elhandelsbolagen som tjänar storkovan på elpriseskaleringen men generellt sätt så är det elproducenterna som exempelvis Eon, Fortum och det statliga v
Vattenfall som bland annat förfogar över kärnkraftverken Ringhals och Forsmark. Det är således staten med ledningen av Ebba Busch som karvar guld med täljkniv, vilket hon gör i dubbel bemärkelse då moms på skatten tas ut. Förutom den rena elförbrukningskostnaden så består en privatpersons elfaktura av elnätsavgift, energiskatt och därtill moms. Mindre känt är att det tillkommer moms på allt som räknas in i underlaget för moms och därtill andra skatter som upptas i underlaget, vilket medför att det blir moms på skatten. Detta betingar att cirka halva elräkningen utgörs av skatter.
Skatter och avgifter som betalas av slutanvändare vid leverans av el infördes först 1951. Vid införandet var skatten 1 öre per kWh – det är väl enligt mitt förmenande den approximativa skattesats som folket kan förbarma sig till att spendera på Ebba. För privatpersoner så har det blivit en quatrohöjning av elskatten sedan elmarknaden avreglerades, vilket skedde 1996 varpå skatten då var på 9,1öre per KWh. Bara det sista seklet så har skatten ökat med 26 procent – förra året låg den på 45 öre kilowattimmen, men mycket vill ha mer, varpå skatten under årsskiftet höjdes med ytterligare 4 öre. Regimen tar således ingen hänsyn till röstboskapens prikära situation.
Den 20 februari så påbörjas utbetalningen av elpriskompensationen vilket för elområde fyra bliva 79 öre. Detta innebär exempelvis att en villaägare som under en tolvmånadersperiod har en elförbrukning på 20 000 kWh får tillbaka 15.800 kronor. Väl värt att notera är att ovanstående förbrukning genererat en momsintäckt om 4.000 kronor samt 9.000 kronor i energiskatt, vilket baserats på förra årets tariff. Det renderar i att statens faktiska kostnad är 2.800 kronor. Resten är ju bara en skatteåterbetalning av överskjutande skatteinbetalning.
Regimen tycks inte ha något som helst intresse i att komma till sans med dom höga elpriserna. För dem så är det bättre att erhålla 60 öre i moms då elpriset ligger på tre kronor kWh än 8,6 öre, vilket var den faktiska momsintäkten då jag 2020 tecknade det fasta elprisavtalet på 43 öre kWh. Enligt skattebetalarnas beräkningar så drog staten under fjolåret in cirka 14 miljarder i momsintäkter, enkommet från momsen på energiskatten. Det råder ingen tvekan om att statsmakten suktar efter slant – det kostar nämligen en hel del då man skall blidka sina bundsförvanter i Bryssel för att sponsra nedanstående fantastiska människa.